Andra svar från Kulturredaktionen av SR P1 Kulturradion

06.12.20
13:06


Ang överklagan

Hej,

nu är jag tillbaka på redaktionen efter min resa och kan svara på dina invändningar mot programmet. Du har en rad punkter med kritik så jag börjar med att försöka besvara dem:

1. Du säger att det finns en riktig intervju som är tre timmar lång och en kompletterande intervju. För mig är nog ändå allt som spelas in på band lika riktigt och vad som sedan används en del i en bearbetningsprocess. Om du fått ett felaktigt intryck av vad som kommer att användas är det förstås olyckligt men det visste förmodligen inte ens reportern förrän allt material var insamlat.

2. Man kan diskutera hur översättningarna användes i programmet. Det man vinner i direkthet och spontanitet förlorar man kanske samtidigt i exakthet och precision. Om din fru inte var medveten om att hennes röst skulle användas var det förstås ett diskutabelt sätt att arbeta. Negar säger dock någonting helt annat så här står ord mot ord. Det gör det väldigt svårt för mig att värdera den invändningen.

3. Jag tycker att det framgår ganska tydligt av programmet vad som är dina åsikter och vad som är Negars egna reaktioner. På så sätt kan lyssnaren själv ta ställning för om den gillar reporterns arbetssätt eller inte. En kvinnlig lyssnare i 70-årsåldern tyckte t ex att du har helt rätt i dina analyser och att Negar har fel.

4. Jag känner inte igen den bild som du säger att programmet ger av dig som konstnär. Jag hör ett porträtt av en internationellt aktiv konstnär och uppfattar just det här verket som en konstnärlig handling på en utställning, inte som ett sätt att få uppehållstillstånd.

5. Om jag hade vetat att du krävde att få en kallelse till ett kommande projekt uppläst i programmet hade jag nog själv kontaktat dig för att förklara att vi inte kan göra det i våra program. Negar säger också att hon aldrig avgett ett sådant löfte och återigen står ord mot ord.

6. Jag förstår att det finns en nyansskillnad mellan ‘medelsvensson’ och ‘medelsvensk’. Men för mig är den inte så stor att den blir avgörande för hur man uppfattar programmet.

7. Som redaktör för Kulturradion känner jag mig inte utnyttjad. Jag tycker att det blev ett intressant program med ett starkt temperament (programmets eget temperament alltså). Däremot är jag förstås olycklig över att du och din fru känner er utnyttjade i den här situationen. Reporterns frihet är en sak men de medverkandes förtroende för processen är förstås också viktig. Tydligen har någonting gått snett på vägen men jag har svårt att exakt få grepp om vad när jag jämför din kritik med Negars beskrivningar av arbetet. Vi får givetvis ha en diskussion på redaktionen om hur vi ska undvika den här typen av förtroendekriser i framtiden och vi kommer förstås att tillmötesgå ditt krav på att inte att sända programmet igen.

Jag kan också tillägga att vi förstås är intresserade av ditt projekt “Sann dialog” och att vi gärna skulle följa upp med ett reportage i någon form när det blir klart. Så håll oss gärna informerade om när och i vilket sammanhang det kommer att presenteras.

med vänlig hälsning

Fredrik Wadström
Redaktör för Kulturradion/ stf Kulturchef
SR Kultur
Sveriges Radio

Reklamlar

Första svar från Kulturredaktionen av SR P1 Kulturradion

06.12.04
10:14


Hej Hakan,
tråkigt att du tycker att programmet blev så missvisande.
Självklart kommer vi inte att sända programmet igen när du känner så.

Jag ska läsa din överklagan på bloggen så återkommer jag med ett mera utförligt svar.

mvh

Fredrik Wadström
Redaktör för Kulturradion/ stf Kulturchef
SR Kultur
Sveriges Radio

Till kulturredaktionen av SR P1 Kulturradion

ÖVERKLAGAN
Hejsan,

Intervjun med mig sändes i fredags 30/11, efter flera möten och ett tiotal mail med Negar Josephi under några veckor.

Tyvärr med många felaktigheter..

Det ni bör veta först av allt är att den första och riktiga intervjun gjordes med Negar Josephi på Kulturhuset och tog ca 3 timmar. Jag talade engelska och intervjun kretsade olyckligtvis kring temat lagom ganska mycket förutom ett tiotal svar jag gav på frågor kring mitt skapande. Viktigaste av allt var att jag gav mitt medgivande till intervjun under förutsättningen att min kallelse till min senaste projekt “sann dialog” skulle ingå i programmet som jag själv läste upp på svenska.

Senare fick jag förfrågan av Negar Josephi efter den långa intervjun vi hade, om vi kunde arrengera ett nytt möte eftersom hon hade några frågor kring det pratade om i vårt första möte -dvs om lagom (som hon nämnde i sitt program också att hon inte hade några problem med ända från sin barndom, tvärtom som något hon upplevde positivt och hjälpsam för henne, att hon hade andra tankar om lagom än mig och just därför ville fråga mig ännu mer om mina åsikter om det.)

Hon undrade också om min fru kunde hjälpa till med att översätta. Min fru svarade att vi kunde göra sällskap på väg till min utställning och hjälpa till, på dessa grunder träffades vi och samtalade med varandra först på tåget och sedan på Tumba torget samt i Botkyrka Konsthall. Det tog mycket längre tid än det vi var förberedda på, totalt 2 timmar. Det vi försökte göra var att bringa klarhet till Negar Josephi’s tankar och frågor och naturligtvis berätta mer om hur jag ser på ämnet lagomregler.
Det som aldrig föll oss in var detta: vi hade ingen aning om att den första och riktiga intervjun inte skulle användas alls i programmet, inte heller att den spontana översätningen min fru gjorde skulle sändas i sin helhet som det var och dessutom tillsammans med min röst på turkiska.
Det vi trodde var att Negar Josephi skulle använda inspelningen som stöd till egna anteckningar och att möjligtvis använda vissa delar av den översättningen -som gjordes av oss frivillig för att vara hjälpsam- som stöd och det skulle ske genom att en manlig röst pratade på svenska med min röst i bakgrunden.

Trots långa samtalet, fick jag senare flera mail från Negar Josephi med ytterligare frågor som fick mig att misstänka att ämnet fortfarande inte var uppfattad korrekt av henne, vi svarade på hennes frågor skriftligt med tålamod och konstigt nog inget av våra svar ingick i programmet.
Jag förstår nu att dessa frågor var den otillräcklige journalistens egna privata frågor. Jag fattade misstankar och skrev henne följande mail med en viktig uppmaning samt svaren på hennes frågor:

Jag vill nu uppmana dig om en viktig sak: Om du minns och hörsammar vårt första samtal, värdesätter mina huvudtankar från “öppet brev” som jag väljer att skicka dig igen här nedanför, kommer du att inse att “jag inte är en fräck konstnär som har fått lagom på hjärnan och trots att ha bott här i bara två år, gör massa uttalanden och drar massa generella slutsatser med tron på att jag har rätten till det”, du kommer att se att det är inte den bilden jag vill ge och att jag inte är heller det.Speciellt vårt andra samtal (som Leyla har översatt), tror jag att du också samtycker, har präglats väldigt mycket av “det som intresserade dig och det du hade egna frågor om” och det blev mera utav ett subjektivt utfrågning. Huvudkällan till mitt skapande är naturligtvis inte bara “det jag motsätter mig till dolda lagar av lagom” .

Om du inte använder mina ord som beskriver mitt skapande genom konst-lekar, egenskapen av vara neo-fluxus konstnär och mitt sätt att använda provekationer och använder hela kallelsen till mitt senaste projekt “sann dialog” i ditt program, skulle du göra mig och vår intervju en orättvisa.

Med tanke på den tveksamma situationen vill jag gärna höra programmat innan den sänds. Hoppas att du tycker att jag har rätt att göra det.Jag frågade följande fråga som inte blev besvarad:

Men anvander du hela kallelsen om “sann dialog” i ditt program? Det ar viktig för mig…

Detta blev svaret:

Jag berättar att du är en mycket driven konstnär som har ställt ut i Istanbul Biennalen men innan du kom till Sverige skickade du ditt verk som du ställde ut i Botkyrka konsthall till svenska konsulatet och försökte få in den till Kulturhuset. Du jobbar just nu med ett verk som heter “sann dialog”. Även där har finns det en inspiration av “lagom” men inte bara det utan också om Turkiets närmanden till EU. Sen berättar du själv vad Sann dialog är.

Jag fortsatte inte insistera på att få lyssna på programmet innan det sändes pga att jag fick svaret “Sen berättar du själv vad Sann dialog är,” vilket jag ångrar nu, jag borde ha insisterat.

Resultatet på ett objektivt sätt om programmet som sändes kan sammanfattas med följande punkter:

1. Den riktiga intervjun vi gjorde på engelska i tre timmar har överhuvudtaget inte använts i programmet.

2. Programmet har blivit producerad med enbart halva kapacitet för att vara billig genom att min röst på turkiska -hur nu svenskar skulle förstå – följdes med den spontana översättningen min fru gjorde -utan att ha vetat om att det skulle användas på det sättet, skulle inte heller ha gett sin tillåtelse till det-.

3. Programmet fortsätter och slutar med en icke-objektiv presentation av mig, där jag presenteras som den slåss emot konceptet lagom medan Negar Josephi själv oskyldigförklarar sig själv (varför hon nu behöver det) i ett eget konfrontation med lagom, en olycklig och felaktig bild precis som jag befarade. Ordet ”konspirationstanke” förekommer flera gånger är inte heller någonting som jag har sagt eller menar utan är en fri tolkning från journalistens sida. Jag tycker att lagomregler måste läsas av och förstås på ett mycket djupare plan med allt vad det innebär. Mina tolkningar rör enbart definitionen det som berövas för människorna och samhället pga lagomregler som jag erfar och upplever, absolut inte vad innehållet är, orsaker eller dess mekanismer.

4. Programmet ger en missvisande bild av mig som konstnär: den felaktiga bilden får mig att framstå i slutändan som en konstnär som har gjort en videoperformans för att få uppehållstillstånd trots att jag har påpekat det motsatta otaliga gånger för Negar Josephi. Jag har aldrig tvekat och visste hela tiden att jag skulle få positiv beslut från Migrationsverket. Mitt mål med videoperformansen var att uppmärksamma och lyfta fram ett stort problem med långa väntatider och ett ohumant behandlingssätt som drabbade 6500 människor då och kanske på det sättet kunna hjälpa dessa. Förutom finns det ett allvarligt misstag till i programmet om att jag skulle ha fått permanentuppehållstillstånd vilket jag ännu inte ens har ansökt om.

5. Även om man skulle förlåta och bortse från allt jag skriver här ovan, är det oförlåtligt att man trots det löftet som gavs till mig om att hela min kallelse till projektet “sann dialog” -som är mycket viktig för mig- på svenska skulle läsas upp i programmet, har man faktiskt hoppat över den.

6. Under den spontana översättningen använde min fru “medel svensson” av misstag som hon senare rättade till “medel svensk” efter ett förklarande svar från mig -vilket är också inspelad på samma band-. Negar Josephi har trots det valt att använda just det felaktiga uttrycket ”medel svensson” vilket understödjer den dåliga imagen som genom programmet har tillskrivits mig.

7. Programmet har blivit läxa och en anledning till att jag aldrig kommer att tillåta intervjuer att sändas utan min tillåtelse i fortsättningen.

Intervjun för P1 var det fjärde intervjun som gjordes med mig i Sverige: tidigare SvD, SVT och SR P2. Jag är känd för att vara en konstnär som väger sina ord väl och står för det han säger. Jag förnekar inte en enda mening som jag har sagt i intervjun men jag sätter mig emot kontext som dessa placerades i. Detta är inte bara ett brev av missnöje. Till skillnad från de tre andra intervjuerna, visar denna intervju en subjektivitet långt ifrån professionalism och oansvarighet som troligen beror på dålig underbyggnad och brist på ett vidare perspektiv som krävs för att diskutera på djupare intellektuella plan. En konstnärsporträtt skulle glädja mig vilket säkert är tanken för kulturradion men om jag känner mig så här missnöjd borde ni tänka över möjliga anledningar. Jag tycker att jag inte är den ende som har blivit utnyttjad utan även kulturradion.

Jag överlämnar resten till er och vill bara säga att jag inte tillåter att programmet återsänds någonsin.
Frågor och svar som ingick i mailen:

NJ:
Hakan. Jag sitter och klipper i intervjun och jag har en fråga till dig. Du generaliserar ibland och talar om svenskar och invandrare som är på vissa sätt. Hur kan du generalisera så hårt när du bara har bott i två år? Skulle du acceptera om en svensk generaliserade turkar lika hårt om den bodde i Turkiet. Det är en viktig fråga att ha med i programmet eftersom annars kommer lyssnarna undra över detta.En till fråga.Vem är invandrare och vem är svensk för dig? När slutar man vara invandrare och när blir man svensk?

HA:
SVARAR och UPPMANING

Jag ska besvara dina frågor men jag vill samtidig påpeka att min uppmaning som finns nedanför svaren är viktig.

Först av allt mina svar:

Istanbul är en stad med kosmopolitiskt mångfald, multikulturell och etnisk mångfald som förändras varje stund och är mycket större och blandad stad än Stockholm. Om du skulle flytta till stockholm som en Istanbulbo, du kan göra vissa observationer mycket snabbare och nå vissa slutsatser tidigare.

Det är dock framförallt det vardagliga livets stränga och kärva regler tvingade mig att göra dessa observationer och nå slutsatser så snabb, det tvingar mig än idag. Jag har talat om för dig att jag inte är den förste som har gjort dessa observationer utan det finns många fler som har gjort liknande observationer långt innan och det finns många fler undersökningar och forskning inom området. Nej, jag skulle inte bli arg eller förvånad om en svensk skulle göra observationer och nå slutsatser som resultat av dessa om mitt land på en mycket kort tid och delgav mig dessa. Jag skulle lyssna på honom eller någon annan oavsett vilket land eller kultur de kommer ifrån, jag skulle hålla med om det som jag samtyckte, eller om inte; skulle jag berätta mina åsikter som skiljer sig från hans.

I mitt kultur är detta företeelse i sig självt inget man ser med förvåning eller finner konstigt; att någon efter kort tid i mitt land skulle ha mod att berätta om sina observationer som berör mitt land.

Dessutom om dessa observationer och slutsatser omfattar och förmedlar viktiga delar och detaljer som är svåra att uppmärksamma av mina landsmän, skulle det göra mig ännu gladare, ge mig anledning att gratulera dem och även föranleda mig till att dra lärdom av det…

Frågan om när en invandrare bli svensk är i grunden en fel fråga med beklaglig missvisande retoriskkälla. Frågan kan omformuleras endast så för att vara meningsfull:

När kan en invandrare frigöras, komma ur fällan av att vara begränsad till att vara just “invandrare” som fängslar och diskriminerar honom, när kan han tillhöra samhället i en Sverige som är mångkulturell och få chansen att vara den han är utan att känna sig avvikande, för lite, för mycket eller främmande.

Den andra änden av samma fråga kan ställas så här:

När kan en svensk känna sig fri, rik, ha mod till och känna sig bekväm med att vara den han är och vara till freds och lycklig lottad för den multikulturella rikedomen, när kan han frigöras ifrån föreställningen som håller honom fången, faktiskt lika fängslad som invandrarna, föreställningen om att han är för “lite”, otillräcklig, att känna sig både som husvärd i sitt land och samtidig olycklig, fattig i själen och känna nästan “mindrevärdeskomplex” över sin tillvaro.

Den skoningslösa kylan från Lagom som kategoriserar och skickar alla människor dit de tillhör kan endast brytas ner genom att besvara frågorna med båda sidorna. Endast genom att vilja svara på dessa frågor, kan de individer som underkastar sig eller försöka anpassa till dessa dolda lagar frigöras denna tillvaro och genom att ge svaren kan frigöra sig och känna sig som vinnarna. Lagom är det medlet och makten som svensken använder sig utav när han känner sig underlägsen, men dess destruktivitet är mest riktad till denne. Tyvärr! Denna tillvaro med den köpta föreställningen om att vara otillräcklig och bristfällig tvingar ett samhälle att skydda sig själv – egentligen utan anledning- och kämpa, ger mera näring åt lagom. Jag vill nu uppmana dig om en viktig sak:

Om du minns och hörsammar vårt första samtal, värdesätter mina huvudtankar från “öppet brev” som jag väljer att skicka dig igen här nedanför, kommer du att inse att “jag inte är en fräck konstnär som har fått lagom på hjärnan och trots att ha bott här i bara två år, gör massa uttalanden och drar massa generella slutsatser med tron på att jag har rätten till det”, du kommer att se att det är inte den bilden jag vill ge och att jag inte är heller det.

Speciellt vårt andra samtal (som Leyla har översatt), tror jag att du också samtycker, har präglats väldigt mycket av “det som intresserade dig och det du hade egna frågor om” och det blev mera utav ett subjektivt utfrågning. Huvudkällan till mitt skapande är naturligtvis inte bara “det jag motsätter mig till dolda lagar av lagom” .

Om du inte använder mina ord som beskriver mitt skapande genom konst-lekar, egenskapen av vara neo-fluxus konstnär och mitt sätt att använda provekationer och använder hela kallelsen till mitt senaste projekt “sann dialog” i ditt program, skulle du göra mig och vår intervju en orättvisa. Med tanke på den tveksamma situationen vill jag gärna höra programmat innan den sänds. Hoppas att du tycker att jag har rätt att göra det.

Jag känner ett behov av att påminna dig om vissa saker jag har sagt i “öppet brev”, som är sagda med kärlek, intresse och ömhet för det här samhället och landet:

“Jag kan faktiskt säga att även de första verksamheterna som jag kommit i kontakt med var de olika utbildningsbolagen eller skolorna som höll utbildningen. Det finns en rad olikheter. Man börjar lära känna det här landet tillsammans med dessa. Det rinnande vattnet, gratis varmvatten, gratis uppvärmning. Att frysa ihjäl inomhus i detta land kommer inte på tal. Styrkan av den kollektiva trafiken… Jag observerar det breda metronätet, tänk att man äntligen kan säga att det även finns metro i Istanbul. Jag observerar vägarna. Jag observerar olika liv som flyter jämsides med mitt.”

“Under samma tid, fick jag bevittna en annan process. Det var en rapport, en studie som min fru var inblandad i. Det var en forskningsstudie om de kriminella gängen i invandrartäta förorter som jag fick ta del av genom min fru. Det gick ut på att göra intervjuer med folk som bodde i dessa områden för att höra deras syn på saken och resultatet blev starkt.

Resultatet gjorde att jag lärde mig en massa saker även sånt som jag själv skulle insett som säkert skulle ha tagit längre tid annars. Dessa människor hade flera önskemål. De ville bli sedda. De ville också bli av med sin “andra klassens medborgare” status, ett begrepp som inte är riktig accepterat men ändå sant. De ville ha jämställdhet och lika villkor speciellt när man söker arbete, väljer arbete och arbetsvillkor… De ville ha en jämställd arbetsmarknad som är öppen för alla, oavsett etnisk bakgrund.

De talade om att inga tjänstemän inkl.polisen var kvar i dessa områden efter kl. 19. De berättade om kriminella gäng som växte i dessa områden som vare sig man ville eller inte pga förutsättningarna som rådde, att dessa även bevakade säkerheten i förorten. Helheten visade att det växte en helt ny livskultur, nya vanor bildades och kommer fortsätta att bildas.”

“Jag menar inte att landet var fattigt, inget blev till något sedan det blev fylld. Man får inte se det så. Landet som har en stark shamanistisk kultur upp i norr, har så starka rötter och relationer med sina underjordiska krafter, en stark mytologi, ett land som har odlat en kultur som är djup med sorg med livets helt andra ansikte som är så ensam, så fjärran och så kall. Hur är det möjligt att en Bergman växer upp här annars?”

“Jag älskar naturen här. Jag älskar det sättet barn prioriteras i vardagliga livet. Jag älskar människornas respekt till naturen och djuren. Jag älskar himlen. Men t.ex. en av dem första sakerna jag lärde mig var rena motsatsen till det här. Jag har aldrig mött så många unga människor som behandlar sina äldre på så dåligt sätt och så respektlöst som här. Det är nästan som om de unga har en hemlig överenskommelse.Man ser de äldre som att det är onödigt att de lever och vistas /finnas här överhuvudtaget. Eller att de äldre är dem som äter upp det som andra arbetar ihop. Ungdomarna är hårda.”

“När man ser saken härifrån når man till slut “ensamheten”. Jag hade inte kunnat föreställa mig i förväg ett land med så många människor som lever i sin ensamhet. Denna ensamhet -även om man nu har lämnat den och flyttat till staden- har förstås en del av sina rötter i det sättet man levde på för ett sekel sedan, att man levde isolerat, utspritt på större yta med 2 km’s avstånd mellan husen på landet i bondesamhällena som har sin speciella djupa kultur av ensamhet.”

“Men jag kommer inte glömma just en speciell dag. Den dagen som började som en intressant observation och sedan blev till en djup lärdom:

Det var en resa i tunnelbanan från stan till förorten i en vagn med flera svenskar och invandrarungdomar. Medan ungdomarna satt och hade lugna samtal sinsemellan, satt jag och de andra svenskarna stilla och såg omkring oss… I en stund där de hemliga och outtalade lagarna om hur man ser på just sådana ungdomar rådde i vagnen hos svenskarna som satt, så plötslig smälde en av de ungdomarna vagnfönstret med handen “Pang!”. Alla i vagnen studsade upp från sina säten. De blev chockade. Ungdomarna däremot, de gick lungt tillbaka till sina samtal. Det verkade som om de inte såg folk runtomkring sig. Det följde en stund av missnöjesläten från andra resenärer tills det började bli lite lugnare igen, den här gången var det en annan invandrarungdom som skyndade sig att smälla fönsterrutan. Då började man att förstå vad som höll på hända. Det var lekens regel: Vem som skulle fånga först, hinna först att smälla rutan när det kom ett förbipasserande tåg. En simpel lek. En lek som blir rolig och rik i och med reaktionerna från de förvånade svenskarna i vagnen, nöjet som bibehålls med det. Vem talar med vem och om vad? Vem vill säga vad och till vem med denna lek? Det är så mycket som sägs egentligen!

Såsom “lagom” är en samling attityder, mimik, färdiga meningar och ord, är det tyvärr så att det förtjänar den reaktionen enligt invandrarungdomarna. “Lagom” innefattar även det inre språket där rasismen får möjlighet att växa. Tyvärr är det så! Ingen är medveten om det och upplever det så. Människorna här vet med sig som civiliserat samhälle att de är ett civiliserat, rättvist och solidariskt folkslag. De andra som inte är svenskar, inte räknas till svenskar, fortfarande är “invandrare”, de kommer att förbli så, att de en gång vandrat in i det här landet och alltid kommer att fortsätta att vandra in… När kommer det här samhället att bli det nya Sverige enligt alla? Vore det möjligt. Omöjligt! Världen rör på sig dundrande. Flyttandet finns överallt, från överallt till överallt… Det finns dock en skillnad, flytten hit är annorlunda jämförd med flytt mellan andra ställen där historien har flera gemensamma nämnare som krig, tortyr, massaker, svårigheter, folkkamp, där folken har upplevt liknande saker och därför har en annan inställning och förståelse. Flytten hit är en annan, till ett land med en historia helt olik de andra, för att hitta hjältehistorier måste man nästan gå tillbaka till vikingatiden, vad bra att det inte har funnits stora krig de senaste århundradena, vilken tur att det inte funnits tortyr, stora förluster och landssorger.

Jag vet inte. Dessa är reflektioner från en konstnär som levt här drygt ett år. Ni kan lära känna mig med dessa, se var jag är idag, vad jag kan tänkas göra imorgon, hur mitt skapande kommer att se ut, hur jag kommer att leva, om jag tänker bli svenskmedborgare…

Jag håller på att “landa”! Hör jag hemma här? Nej. Men hör jag hemma “där”? Nej. Som vilka? Redan nu, som alla andra utlänningar… De kan inte höra hemma här. Tredje generationen är här. De som föddes här. De som inte har ett annat land. De som inte har “vandrat in”. Men de känner sig inte som svenskar. De tillåts inte känna sig så. Med sina namn, definitioner och genom att vara “invandrare”… Men de har ju inga hemländer! Det har jag. Kommer det att kännas mindre stark? Vet inte. Kommer det att vara starkare? Jag vet inte. Men jag håller på att “landa” här. Jag har ett hemland men det är det inte lika mycket som förra året.

Vi lever i en obarmhärtig värld. I den obarmhärtiga världen finns det chans för allt att flyta mycket bättre i det här landet. Jag är en konstnär som ser just den möjligheten och som kanske kan arbeta för att förverkliga den förening som behövs för att skapa den chansen. Jag vill skapa just utifrån den och för den.”

NJ:
Men för att vara på den säkra sidan. Kan inte du berätta lite kort mer om konst-lekar. Vad det är?

HA:
OM KONST-LEK och ANNONS

Lek-språket tillhör de äldsta/arkaiska språkreferenserna vi har. Både rent historisk och även från våra egna liv…Jag skapar en konst-lek för att bjuda in åskådaren till denna lek, min åskådare som har en föreställning om sig själv som en person utan skaparpotential och inte har vetskap om denna potential. Genom att locka honom in med det lek-språket som han behärskar väl, bereder jag grunden för att han ska känna sig ledig och bekväm i denna tillvaro. Med andra ord, på det viset skapar jag en aktivitet som han deltar i, kanske med eller utan vetskap om det, en aktivitet med sina regler men även erbjuder till att ha rolig, och som formas med hans deltagande.

T.ex alla deltagare som skickar in sina bidrag till “sann dialog” har faktiskt tillgång till en stor skapandeplattform. Han kan själv bestämma hur han ska använda sig själv, kameran, omgivningen som inspelningen sker i, formar sina svar och sin röst såsom han önskar och redigerar videoinspelningen som han vill. Under tiden vet han eller känner till att alla andra deltagare har samma möjligheter som honom, känner nyfikenhet och spänning inför de andras skapande och förändrande makt i aktiviteten och vilja komma till utställningen som formas slutligen av mig, konstnären som har kallat till denna konst-lek för att se slutresultatet som en deltagande konstnär. Konst-lek är just det här.

ps: Jag läste just annonsen på Kulturradion hemsida, jag tänker att texter “I väntan på att få besked om uppehållstillstånd” och “Hakan Akcura som berättar om väntan på svaren” kan missförstås som att jag inte fick uppehållstillstånd utan väntar fortfarande. Det är ju inte fallet, jag har fått uppehållstillstånd som du vet.

Hakan Akçura

På Sveriges Radio P1, torsdag 30 november 2006

Sveriges Radio P1
Torsdag 30 november 2006
kl. 14:03
Kulturradions temavecka:

Hemkomster Hakan, i väntan på svaren.
Negar Josephi träffar konstnären Hakan Akçura.
Sänds även kl. 18.15.

Den turkisk-svenske konstnären Hakan Akçura har bott i Sverige sedan 2005. Han tycker att Sverige styrs av så kallade lagomregler och att dessa regler hindrar skapandet. I väntan på att få besked om uppehållstillstånd skickade han en performancevideo till Migrationsverket. Negar Josephi möter Hakan Akçura som berättar om väntan på svaren som är bidrag för hans senaste projekt “sann dialog” och lagomreglerna.

Hakan Akçura’s "För uppehållstillstånd" i Labyrint

LABYRINT
Botkyrka Konsthall


18 november 2006 – 31 januari 2007


Konsthallen ligger i Tumba C, bredvid biblioteket. Pendeltågstation Tumba.
För vägbeskrivning se besökskartan eller Gula sidorna. Du kan också använda SL:s reseplanerare: http://www.sl.se
Tumba Torg 105

147 85 TUMBA
tel. 08-530 612 25


Den 18 november öppnar Labyrint, en stor internationell utställning med konstverk i bokform på Botkyrka Konsthall.

Över hundra konstnärer eller konstnärsgrupper från hela världen ingår, bland annat Japan, Rumänien, Turkiet, Israel och Singapore. Från Sverige medverkar konstnärer från Norrland till Skåne.

Ett motiv i arbetet med utställningen har varit att arbeta internationellt utifrån en begränsad budget. Dyra frakter har ersatts med brev och konstnärer och curatorer på plats utanför Sverige har agerat kurirer och burit med sig verk i handbagaget på flyget.

De flesta av verken är nyskapade, flera med Labyrint i åtanke. Men även välkända namn inom artist book genren som Leif Elggren, Luca Frei, Karl Holmqvist, Nina Katchadourian, Barbro Ravander och Martisa Vásquez ingår i utställningen. Besökaren får också stifta bekantskap med viktiga distributörer och förlag såsom Revolver i Frankfurt, Printed Matter och Free Press i New York.

Labyrint är formgett som ett cirkulärt bibliotek med novellerna Trädgården med gångar som förgrenar sig och Biblioteket i Babel av den argentinske författaren Jorge Luis Borges.

I Labyrint får du också en uppfattning om vad som inspirerar unga konstnärer i Italien till att jobba med boken som utgångspunkt eller vad som driver en curator i Tokyo att göra utställningar i bokform.


Hakan Akçura’s “För uppehållstillstånd” i Labyrint

En diapositiv visning, inkluderad 189 diabilder om en bok- ett konstobjekt som heter “About Hakan Akçura’s love and his personality” som gåvs till Migrationsverket för uppehållstillstånd 2004.

Fotografer: Fırat Erez.

Beskriv mitt förhållande till artist bok

Som ni kan se, har mitt konstverk som är utställningsobjektet inget samband med hantverkskonstböcker.

Jag tog med en bok-ett konstobjekt till intervjun på konsulatet i Istanbul i oktober 2004 när jag ansökte om uppehållstillstånd för Sverige, boken som blev en diapositiv visning senare. Jag ville bräcka Migrationsverkerts standart förhör som har syftet att utreda uppriktigheten av min relation och jag ville presentera dom ett synsätt som är respektfullt och humant. Första mötet var elegant och jag väntade bara två manader i slutändan. Men ett år senare var processen med förlängning av mitt uppehålls-arbetstillstånd svårare och de tvingade mig att göra en 51 minuter videoperformans som heter “Öppet brev till Migrationsverket”.

Inspirationskällor

Mitt skapande utvecklas med provokationer av allas skapande potentialer genom “konst-lekar”, genom att bry sig om kommunikation och genom att konstruera en orolig korridor mellan traditionella tekniker och de samtidiga koncepten. Min inspritationskälla är livet självt.

Inspirationen är speciellt inriktad på att se alla möjligheter i det samtida och transformationen av denna samtid. Att titta på det med djärvhet, ödmjukhet och hjärtlighet. Det paradoxala valet: Mitt skapande plattform är både folkrik och ödslig på samma gång. Jag tycker att avstå från originalitet samt att reproducera kopior är så tråkigt. Samtidigt som de verken som är allra första skapade även de enkla, för att de har ett annat ljus som gör mig mycket nöjd.

För mig, alla människor som tror sig vara vanliga och inte har chanser att skapa, har faktiskt skapande potentialer som de inte märker och kan förvandla. När någon märker sina potentialer, kan denna någon få möjligheter att uttrycka sig själv i riktning mot tid, rymdmått och andra människor på ett kreativt sätt.

Presentation av mitt konstnärskap

Jag är en neo-fluxus konstnär som arbetar interdisciplinärt. Målning, litteratur, video art, performance arts, foto är bland de första discipliner kan räknas som plattformer för mitt skapande.
Jag dirigerade en kortfilm som heter “Allt är som det är” 1991. När René Block bjöd mig till Fjärde Internationell Biennalen i Istanbul 1995, min diplom presentation kunde inte värderas i Konstakademien och denna händelse fick en enorm respons av olika konst magasintidningar som skrev om det. För Biennalen konstruerade jag ett konstverk som heter “Fönster”. Jag fotograferade ett bestämt fönster i olika tider och situationer, dessa 48 bilder sedan delades, transformerades och förenades som målningar på 48 dukar.

Jag publicerade en poesi bok som heter “Halt fågel” 1996. Jag öppnade min första solo utställning som heter “Stadsbilder” också 1996, jag gjorde målningar av 22 europeiska städer med utgångspunkt av gamla stadskartor. 1998, hade jag min andra solo utställning med namnet “Själv..” på Galleri Dulcinea i Istanbul.

Jag startade mitt nästa projekt “Jag vill ha mina speglar” i 2000 och ställde ut i 2001 på Galleri Dulcinea. I utställningen ingick över 300 verk i 40 olika format som skapades och skickades till mig av människor känner mig eller vet vem jag är i enlighet med min inbjudan.

Jag gjorde en videoperformans i 2001, som heter “Jag ibland ser på tv, när jag är hög”. Dess huvudämne var att diskutera koncepten av den 7:e Internationell Biennalen i Istanbul.

Jag har bott i Sverige sedan januari-2005. Förra året blev jag aktuell med min 51 minuter lång videoperformans som heter “Öppet brev till Migrationsverket”. Jag har väntat på en förlängning av mitt uppehålls-arbetstillstånd i 10 månader. Under den långa väntetiden, har jag gjort den videoperformansen och skickade till Migrationsverket. Jag gåv svar på frågor som jag tror skulle kunna ställas och sånt som jag inte alls tror skulle frågas i den intervjun samt säga det jag skulle vilja säga i den videoperformansen.

Nuförtiden håller jag på med en konstnärlig aktivitet som är öppet till deltagande, om att mötas och sträcker sig mellan Turkiet och Sverige som heter “Sann Dialog” på http://open-flux.blogspot.com/ länken. Jag är upptagen med för att sprida ut denna konstnärlig aktivitet nu.

Missa inte Labyrint!

Vissa verk kommer att kunna fås på hemlån. Under utställningsperioden erbjuds workshops där besökaren får pröva på att göra böcker själv. I januari återöppnar också Labyrint efter julhelgen med läsningar, performance och händelser där boken som konstverk står i centrum.

I samband med Labyrint presenterar Botkyrka Konsthall en nyskapad bok om utställningen av formgivarna Teresa&David med bilder av fotografen Johan Warden.
Botkyrka Konsthall inviger också vår nya distribution av artist books där besökare kan köpa verk i konsthallen.

Labyrint pågår till och med den 31 januari 2007.
Curatorer: Joanna Sandell och Pia Sandström
Koordinator: Johan Lundh
Deltagande konstnärer: Hakan Akcura, Kjellgren Alkire, Paola Anzichè, Henrik Andersson, Roger Andersson, Jakob Avenius Anckarsvärd,Janine Antoni, Michael J Baers, Veronika Ban, Björn Barre, Terése Bolander, Anna Jin Hwa Borstam, Magnus Bärtås, Amanda Cardell, Susan Carr, Peter Cederblom, Asli Cavusoglu, Banu Cennetoglu, Claudia Christoffel, Clémentine Deliss, Carl Diekert, Fredrik Ekman, Marie-Louise Ekman, Andjeas Ejiksson, Andreas Eriksson, Elis Eriksson, Fabian Fink, Alissa Firth-Eagland, Juan Pedro Fabra, Free Press (Sal Randolph), Luca Frei, Takuya Fukumoto, April Gertler, Oscar Guermouche, Brent Gutzeit, Camilla Gunnar, Cecilia Grönberg, Jason De Haan, Happy Pappy (Malin Ståhl), H.arta (Maria Crista, Anca Gyemant och Rodica Tache), Christel Hansson, Trond Hugo Haugen, Johannes Heldén, Janna Holmstedt, Karl Holmqvist, Lars Hoffsten, John Håkansson, Martin Högström, Lisa Isley, Implicasphere (Cathy Haynes and Sally O’Reilly), Travis Janssen, Cheong Kah Kit, Arijana Kajfes, Melissa Kaup-Augustine, Nina Katchadourian, Emma Kihl, Anna Kindgren och Carina Gunnars, Scott Konzelmann, Mariken Kramer, Ann-Kristin Källström, Karl Larsson, Karl Larsson & Andreas Mangione, Björn Larsson, Mareike Lee, Maria Lindström, Dorota Lukianska, love and devotion (Carina Gunnars Ingrid Eriksson, Carina Gunnars, Karin Johnson och Anna Kindgren), Line Løkken, Ebba Matz, Cathryn Miller, Concetta Modica, Ken Montgomery, Frank Möllersten, Masato Nakamura,
Lina Nordström, Anber Onar, Julia Peirone Haris Pellapaisiotis, Ragnar Persson, Dmitri Plax, Alessandra Di Pisa, Sandra Praun, Publikation (Susann Rönnertz och Annelie Nilsson), Barbro Ravander, Srecko Rijetkovic, Michael Roy, r a k e t a (Helena Byström, Lola Carlander, Magda Lipka Falck, Åsa Lipka Falck, Elisabet M Nilsson, Camilla Schlyter Gezelius och Jenny Vinterqvist), Lina Selander, Paula von Seth, Christian Sievers, Marja-Leena Sillanpää, Gil Marco Shani, Linnea Sjöberg, Eva-Leena Skarin, Carouschka Streijffert, Styx (Giuliano Killgren Medici och Michael Lundberg), Nacho Tatjer, Andrea Taylor, Johan Thurfjell, VAVD Editions (Peter Andersson, Lars Svensson, Måns Wrange och Pål Wrange), Martisa Vásquez, Ruth Weismann, Horst Weinstall, Ulla Wennberg, Bengt Jahnsson Wennberg, Per Wennerstrand, Anna Wignell, Mats Wilhelmsson, ÅBÄKE (Patrick Lacey, Benjamin Reichen, Kajsa Ståhl och Maki Suzuki), Richard Årlin.
Grafisk form: Teresa&David