My works on “Migration Connections”

The Museum of the Princes’ Islands in Istanbul will present a new exhibition Dec. 22, organized as the closing event of the “City Museum Studies in Turkey” project, which was initiated in October last year with support from the European Union. 
The exhibition, curated by the museum’s curator Deniz Koç, will display the works of different artists, academics, researchers and other museums. It will feature human stories, new life experiences, themes of sharing and loneliness through the eyes of those who immigrate to cities. 
The “Immigration Blows” section of the exhibition tells of European experiences and will host the Sweden-based, Turkish artist, Hakan Akçura as a guest. Video performances and photographs of his immigration experiences will be presented in this section of the exhibition. 
One of the supporters of the project, Berlin’s Kreuzberg Museum, will present a history on 300 years of immigration in Berlin with interactive video and archive works in this part.The exhibition will remain open for a year.

December/19/2012 ISTANBUL – Anatolia News Agency – Hürriyet Daily News

My works on the exhibition:

Open letter to Swedish Migration Board (Öppet brev till Migrationsverket)

Hakan Akçura 
videoperformance, 2006, 51 minutes

One-sided conversation recording, waiting for months after his call to Swedish Migration Board where the artist had applied  for residence and work permit for the second time in 2006. Akçura explains the content of videoperformance record the day he sends it to migration board and carries this problem he has shared with thousands of other immigrants to media. The artist is not only answering those questions which would be asked by immigrant board, he also has the worry of answering questions they would never ask, and to share the first year’s witness and thoughts of a new immigrant regarding Sweden.

Elevators, Elevators! (Hissar, hissar!)
Hakan Akçura
two-part photographic arrangement, 2007
Portrait of the immigrant artist reflected from the mirrors of the elevator as a newspaper distributor.

“Good morning” (“Godmorgon”)
Hakan Akçura 
videoperformance, 2007, two-screen video editing, 8 + 78 minutes.    

A videoperformance of the artist in these years when he had migrated to Sweden and found some jobs for immigrant employment only for a few cents to make his living. The job was distributing daily free of charge newspapers to passengers who ride in or get off in train stations. Explaining his decided and implemented simple presentation technique with an “Epilogue” he shows us distributing newspapers face to face, beholding and saying “Good morning”, is a simple but effective communication that can have a qualification revealing the codes of behavior of a given society. 

Open letter to Swedish Migration Board (Subtitles)


After joining the Istanbul Biennial in 1995 as an invited participant, I am a contemporary artist who has participated three solo exhibitions and dozens of group exhibitions, independent demonstrations, and a published poetry book.

I am a neo-fluxus artist.

Painter, poet, graphic designer, video performer, article writer, textile designer.

I live in Sweden since January, 2005.

2 years before this date I met my wife, whom I fell in love with and I am an artist who has changed his city and country in order to live with her and two children she had before me.

When I landed at Stockholm on January 2005, one year residence and work permit was stamped on my passport on October 2004 that expired on October 2005.

Last October, for the extension of that period, we have applied to Migrationsverket and waiting for about eight months.

We entered the eighth month.

If I do not show this permit which is not extended and meeting for permission is delayed for an uncertain period, I will not be send back here by the customs of the country if I go abroad, for example, when I go in my own country.

After the meeting I mentioned about, with Migrationverket on October 2005, we made ​​a series of phone calls.

We talked to people who think quite differently about when we might be called.

Some said “1 year”, some “six months”, and some “coming months”. Some said “right now we are calling people who had applied on July, 2005, and this means you will be called after three months”. Some said “right now we are making discussions with people who have applied at the same time with you, meaning your turn will come in a few days”.

We are waiting.

We are in lack of healthy explanations that would make this waiting period meaningful and bearable.

This crisis of confidence pushed me to this art activity.

This fluxus art event, this record, “an open letter to Migrationsverket”.

Doing it is being postponed by him, when he would do is unpredictable and one side of the bilateral discussion which will open the door for “the extension of residence and work permission”, is me making this discussion, and to complete it.

Therefore, I would like to facilitate Migrationsverket’s work. I want to help them.

With this record, which I don’t know how long it will last, trying to keep it short, I want to document the answers of the questions which I think they would ask or answers of questions they would never ask, in other words all I want to say.

I would like to complete my side of the interview and present it. I want to make the job easier.

How many people are waiting with me, I do not know.

What problems Migrationverket lived, whether after these racist correspondence were they had to change the staff, train them. I don’t know.

Surely, there are reasons that can be understood and accepted by them.

But ultimately, I make this record where I think the thing done is practically to destroy, suspend my travelling liberty.

What will I do? Trying to sum up briefly, I will try to convey; what I’ve done in this country since January 2005, what I was trying to do, what I think, things I have observed, and how do I look at the future.

As soon as I came, a new form of life, “a family with two children” in my life, and moreover, I lived the required transition process for being able to live first time in a country and city.

For a while, a period had passed for learning what a new country, a new city, a new house, a new way of life is asking me, what could I offer for them, learning, teaching, trying to actualize where we would get along with.

Moreover, we moved a few months later. So after I come, this is my second house I live in.

It comes to the rush of moving … A period of time has passed in this new neighborhood that we moved with the organization of creche and school that the children would start after summer.

Some time, turning my face to my back, to my own country, İstanbul, I sent an application there. İstanbul Biennial’s concept was “İstanbul”. I offered a contemporary art event called “Istanbul rooms”. Was not accepted, then …

After moving inside the house, in a room, on a wall we created a small studio to work, and I immediately began to paint.

An old personal exhibition of mine “Kentresimleri” was drawn 150 years ago, and printed as etching. This was an event trying to put forth figure from drawn forms and converting 22 European cities’ core city plans to picture. Stockholm was also taking place in them.

The similar study method I used was a late term “kentresmi”. Its name was “Hecate and Empusa or Izmir bay”. It is gone from me. Now it is in a private collection.

If I do not remember wrong, in May I started “Swedish education for adults” of “Svenska för Invandrare” school.

Like most of the others who had gone to SFI, my first friends were also immigrants. Immigrants who have come during the same period or have come before me, though have no Swedish education or continue their education…Older immigrants…Our teachers…

In fact, I can say, the first institutions I encountered who provide Swedish education are government agencies or private institutions who undertake to provide the same training opportunities.

There is a series of life difference. You start to learn this country with them. Water flowing in house, hot water, heating are all free. If you are inside a space, dying from cold is not a question in this country. The power of public transportation… Albeit a very small sample, I observe the prevalence of metro network in this city which we say there is finally in Istanbul also. I observe the roads. I observe the lives flowing near me.

I made these observations in the same time, same months – mentioning about last spring and beginning of summer – for taking about 4000 photo frames, I travelled in this city from one end of the suburban line to other end as an artist. When forming a sentence from here, in reality an absurd conclusion appears: Probably, I know the ways better than many people. With its social, ethnic distribution, changing texture of the city, ranging quality of the service, and all the indicators of the city, I began to experience a new training.

I took pictures of what? I took pictures of this city’s wall tissue. So, what the local laws accept as crime. So, for whom the police forms special teams for capturing the people who do it. Graffiti culture, graffiti, stencils, stickers. New stencils pressed on them, new stickers that are sticked, new written writings. Of all the complexity. Trial of their deletion, the remaining tracks, of posts-glueings on them. From district to district, from periphery to the center, change of styles, textures, colors, words. Change of relationship forms with the passengers passing from their side. All. I tried to document all of the city wall texture. I have got such an archive about 2005.

When compared with 90s, perhaps I was in a city where graffiti culture began to decline, but at the same time as Istanbul, more than the sum of the population of this country, although more likely I came from a city where almost no graffiti culture was existing. Over time a photography exhibition project has evolved with at least 200-250 and at most 400-450 photographs. Since we had material to form such an exhibition, I could apply somewhere for an exhibition.

I applied to Tensta Konsthall because it was a contemporary art center of an immigrant district. But I think that place – later on I had a conversation with manager friends and I learned – does not want to be remembered as “immigrant district contemporary art center”, and given up this effort, and examples of this effort, and had entered the process of believing the meaning of making programs not different from the programs of a contemporary art center’s programs, alas!

I think for this reason, and perhaps also thinking that they would not be able to find support to meet required press expenditures, they rejected. But as friend has conveyed, they have liked.

At the same time, I began to experience another witness. This time it is the witness of a report, a research, a work done by my wife personally. Experiencing being with her, reading with her, and helping her…It was a research about “Crime gangs in immigrant districts”. This report was taking its strength from the interviews made with people who live in immigrant districts and have achieved very clear results. My wife made the analysis of this report and pulled the outcome document.

The resulting image, along with everything I look at is confirmed, perhaps, led to a very short time to know anything more I can learn. There were many requests of people in those places. They wanted to be seen. Although not very well received, net reality was that they wanted to exit the “status of being second-class citizens” They wanted equality, in particular in finding a job, in job selection, job attributes … They wanted an equality in which job rates being open or close to immigrants is not mentioned.

They were mentioning that in most of these regions, after seven o’clock, no public official including the police were staying. They were talking about crime gangs who grew up in such a reality and maintain security in these regions at those hours.
Peculiar to those places, a whole new culture of life, total of habits, have developed and was a sum of indicators showing improvements.

At that time also, and perhaps one of the two works I can do – I can do one of two work-,I designed Engelska Riskförbundet’s monthly publication of the “Birlik” for one issue. It was not an existing journal with its content. Besides its design, I included about twenty articles to enrich all its content.I included 6-7 photographs of mine, one of them being cover photo. I saved the subject that take place on the cover and make up the weight of the content for this research. They accepted. They wanted. Perhaps “Birlik” was the first publication that issued the results of this research.

Graffities were photographed, as well as this city was toured from one end to another, became witness of such an analysis, and I spent time designing a publication with these results forming its contents. All of these, necessarily, would bring the conditions of designing more powerful contemporary art event and presenting this to somewhere, and it brought.

I designed a project calle “Reflex”. This was an “outside” art event. A multi participatory art event.

Immigrant neighborhoods, especially driving on the highway you can see their side, which is etched in minds, or in the case of a report that the illustrations used in those places you know, there are certain silhouettes. Everyone knows… Then on these silhouettes, these large, long and high structures, – the existence of which I learned in this country, I liked much, very functional, especially in the dark months of life has become an integral part of life, we wear for children with care, everyone wore – consider 30 meters big reflexers are hung. In the same form, perhaps in the form I determine, with the same sweetness, innocence, entertainment, pleasantness. Just visualize…Moreover,made of small again, yellow, white, gilt,and small pink reflexers. Connected with each other or sewn .

Who did this? The people who live in the neighborhood where these are hung. They have participated voluntarily to this event. Maybe I have presented, perhaps we have created forms together.

When were they hung? They were hung in every immigrant neighbor with seperate festivity.

How long will they stay hung? Two months… In these darkest months.

Highway traffic would always flow facing their reflections. Trying to understand what they were, learning, looking at it that way again. Vehicles, will pass telling us that simple message – not different than their actual usage: “Protect me”, “see me”, “don’t crash, do not give harm to me!”.

To provide such a simple sentence, with such a festive and public participation, is it necessary to have a very participatory process? For me it is necessary. Because the place I look at art is such a place. People themselves, as if they are in the flow of their lives, ultimately with a lot of parts arising from that ordinary life, not the existence of a so high, noble kind of creation of art , I believe in that artistic creation. I believe there is a creative potential even in people who call themselves ordinary. I believe, with a provocation, with a call for it, collectively, with participation, they themselves could constitute creation itself. I am putting together “art-games” from the point I tell “How good this would be if it were seen”.

Eventually, my “Reflex” project was such a project and of course it needed much support. It needed too much permission, operation (burocratic). Needed calls to be made. Needed labor – and this was the easiest, requiring not much money – Therefore, it should be presented somewhere. For doing this work with their collectiveness.

First I presented to Kulturhuset. Correspondence took months. It was a correspondence not requiring to last for months. Actually this situation brought for me to start to know another institution: Artistic burocracy. Correspondence took several months, and perhaps with mail amount reaching ten, while having a project requiring things to be said about, they talked about everything, sending me from here to there, however they never wrote a word about the project. Finally when they wrote, they wrote it because I wanted. This was unbelievable. “Lagom” ! I started to learn “lagom”. It is the most powerful and deepest institution!. It surrounds everywhere. I started to learn “lagom”. All habits, gestures, facial expressions, all collectiveness, concessions, cowardliness, retreats, tranquillization, started to learn “lagom” the code of calling back the animal at the bottom downwards and downwards,

Already been taught in all areas of life. So, does teaching it mean “passing” it to people? No. Aren’t there people who come to this country, becoming more Swedish than pure Swedish, having discriminatory even humiliating attitudes, even old hidden racist immigrants? There are. But, generally in this country, I think, there is not many immigrants who have been taught and adopted all of these mandatory secret codes. This country, to this country, to life flowing in this country, to people, to anything belonging to people, called into being a set of human, roughly looking to everything from two different aspects. How good is that! It is an extraordinary chance for Sweden to bring all this fortune, cultural exchange, different experiences of different civilizations to this lonely land free from war, painless, calm, remote, to the middle of these people belonging to this land.

Poor, was not there, was nothing too full, I do not mean a thing happened. Do not look from this point of view. Maybe it’s a powerful shaman in north, which has still intense relationship with the underground spirits , with a strong mythology, a completely different side of life, so lonely, so far, a very cold face, a sorrow that flows through all of them raised a deep culture of this country. Or else, how would a Bergman arise from this country?

While talking about this richness and lagom, the sentence I started is left behind: I was correponding with Kulturhuset. There was not a single word regarding my project in those mails one coming after another. Finally, I learned that, Kulturhuset had no objective and subsidy for outside projects. It is not accepted. I turned to Tensta Konsthall and send it there. With the same assumption and in good faith…For me, this place was still an immigrant neighborhood and contemporary art center and how good it was. Even though they found it interesting they did not accept also. Because they were not sure to organize the required support.

My studentship continued. In summer I went to Turkey with my family and came back. Good thing…It feels good. Upon returning, I started to make the big picture I wanted and finished: “My hero from 9/11”. It did not go. I still have it.

I worked for a web site that takes long to produce and still could not finish, almost believing that it is cursed. Tried to accelerate that process. I continued to enter the information I needed to enter.

I started to correspond with a publishing house in Turkey for following the published material, and for publishing my two poem books that I have filed already. Next year, I will try to procure its publishment.

In this process, at the same time, I studied the possibilities of the foundations and public organizations that support the artist. I decided to apply to several of them. I came into line for studio. The portfolio I sent was enough for them. They accepted immediately. Recently a studio was available but it was to large and expensive for me. I am still in the row.

I applied for studio support. “I applied for finding support for my “Reflex” project. Upon arrival, turning my face to my city, I applied for the provision of support for my “Rooms” project which I have told that I had presented to Biennal. From the sum of all these observations and thoughts I mentioned about, a picture weighted exhibition project called “Lagom” is developed. I applied to find support to it. I made several graphic designs in my country and here for making my way, for having support elsewhere.

The answers to most of these applications will come soon. With these answers, I will learn how long time I would spare for creation in the coming period. If my applications will be rejected I can spare less time for creation in the coming period. I will focus on work, perhaps design weighted, working in something that I did not do before to support my family. If my applications are accepted, thanks to these supports, slashingly, holding my main axis there, I could stay and live.

I love my children very much. I love my wife very much. I started to love this country more and more.

I had a creation which was the reason for starting to correspond with Kulturhuset while I was in Istanbul. When I was conveyed about the acceptance of my residence and work permit on October, 2004, they had made their decision based on art object I had presented two months before. Of course we had an “interview” but I had taken this art object to the interview and presented it to Migrationsverket. This was an art object named “About Hakan Akçura’s love and identity”. This was a book containing; my relation from the first day of our meeting which was the reason why I came, certificates of my marriage, photos of each stage, screen shots (screen prints), and after that my creative curriculum vitae, pages of my printed catalogs, criticism written for me, clippings of the interviews, my art and edition of web pages that include my art and my name. My photograph artist friend had taken photos of me from top while I flip each page of the book. While I was waiting the result of my application, I have presented all these photos as a slide show, to Kulturhuset, maybe each of them to be presented with digital press for a larger exhibition. With a project named “For residence and work permit”…They conveyed me that they could not find the possibility to exhibit in such a short time, and thanking, they rejected.
Since then, with all these flowing process 4 art books can be formed like that. Intensive flowed time. Intensive flowed life.

One of my child is in nursery school, the other one is in elementary school. They stay one week with us, and one week with their father. Their father is a very good friend of mine. From my school, from my wife’s environment, flowing through life, I started to acquire friendships slowly but gradually increasing. Some of them are Swedish. I met wise and creative, very brave young people. Both the culture of graffiti in the city, not the loneliness, light, shadow, other objects and people trying to document the existence of a total of times, and I’ve met a lot with them in the following months …

I had teachers whom I liked much. Starting to learn a language at age of 43 is a tough job. Last year taught that to me.. I did not like this language much, however I look at this matter like that; if things have changed from the times till this time that I like now, they can also change from now on. In fact, at the beginning the main reason to learn this language was a fluent communication with my children, but now I think if this language could be the language that I can make them print what I have written. It became such a favorite language for me making me think that.

I liked the nature of this country very much. I liked the priority given to a child in flowing daily life very much. I liked people’s respect to animals and nature very much. I liked the sky very much. But one of the first information I had was totally against what I have conveyed. I have never seen any other country where such a large number of young population treating old people so hard, so intolerably as if they had joint resolution. They look at these old people like they do not need to live, like it is not necessary for these people to live there. Or sometimes they look at old people as they were ready consumers while others work. Young people were very tough.

When you look around from here, “loneliness” is reached. Such a large number, such a deep loneliness, one by one but the existence of human beings living together in such a country, it was not anything I can imagine. Of course, the origin of this loneliness, even if they are arrived later to this city-perhaps a hundred years ago, it is deep, it also has a strong impact on special deep loneliness of Swedish peasantry living alone 2 km. away from each others’ houses, sparse and scattered.
But for sure, I will never forget one day in particular. That day it started as if an interesting thing was being observed was a very deep education for me:

Our journey was with metro, where many Swedish and several immigrant children were in the railway car, was a journey from center to periphery to their region. Children welcome among themselves, speak calmly and with all the other Swedes, while we calmly looked around us …At a moment, where an internal language with known and hidden laws that flows through all pure Swedes knowing how young people should be looked at, one of the young men quickly slapped on wagon glass “thud”.

All the people in the wagon stood up and sat down again. They had shock. The children immediately turned and continued their conversation calmly. Seemed like they did not look at people around them. After a period of three or four minutes displeasure and grumbling, when the medium was calm, this time another immigrant child, acting fasting than the other, slapped on the glass again. Then you understand what is this all about. This was the game of catching train when trains flow adjacent to each other. The rule of the game was: Who would catch first, slap first, while they both pass close to each other? An easy game. But it takes its pleasure and wealth from the reaction of astonished Swedes and accumulates its delight from this reaction. Who’s speaking what with whom? Who wants to tell what to whom with this game, with this game’s testimony? In fact, so much things are said!

What kind of a state, gestures, facial expressions, total of ready sentences “lagom”, but also, unfortunately, in the eyes of immigrant children who deserve such a reaction, is involving the growth of a secret racism in an inner language. Unfortunately! None of them know it and live it.The people of this country, with a deep knowledge of civilization, they know how much of a civilized community they are in terms of equality and justice. These people are not still considered as Swedish people,still each of them is considered to be “invandrare”, would stay always like that, they have entered this country on foot and will continue to enter by walking… When will the community itself will be Sweden in the eyes of everyone? Very likely! Not likely! Very impossible! Not! World flowing booming. Migration from anywhere to anywhere…But the difference is that migration in general, is the migration of people to places where wars, suffering, death, massacre, torture, difficulty, is experienced with more different heat and places that experienced alike things, but not here. They have a story where almost none of these are experienced, only to find the stories of heroism one must go up to Vikings, Almost none of them have not experienced a date, only to find the stories of heroism to gidilmsi up to the Vikings, what good is that recently war, poverty, is not seen, what good is that very deep pain, torture, is not seen, and migration to a country where no laments are heard.

I don’t know. These are the observations of an artist who has lived for a year in this country. You can read me from here, you can know where I will be today from here, what I will do tomorrow, where I would flow my creation, what I will think, how I will stay, how I will live, someday how I will think or not think to be a citizen.…

I am “passing”! Am I included in here? No. But do I “belong” there? No. Such as who? Already like all migrants…They just cannot belong here.

The third generation is here now. Those who were born here. People who do not have other country. From out of nowhere “do not come from”. But they themselves do not feel Swedish. They are not encouraged to feel. Names, definitions, each being an “invandrare”… But they do not have other countries! I have one. Decrease? I do not know. Increase? I do not know. But I “pass” here. I have, but I do not have as much as a year ago!

We live in a cruel world. I think in a cruel world, this is a country where many things flow in a more fortunate
manner.In this chance, perhaps for this chance to exist, I am an artist who stare at this sum that would necessarily be merged. I want to create from here.

If you have questions regarding my flowing relations, my family life, relations with my children, ask these questions to people in nursing school, people at school, my neighbors. I feel that, you will have more proper answers.

And in summer I will go. I will go to Turkey with my family. I have people whom I missed very much. I missed sun. I am very happy to see so much rainbow in all my in this splendid sky, however sun is rarely seen. Everybody know this.

But still a man who has come from the Aegean region, a man who comes from Istanbul, feel it very deeply. Blue sea, I miss real blue sea so much.

When I go out from the country, at customs, they will look at my passport to see whether I have “residence and work permit” in this country. For this reason I don’t go out thinking that I could not return. I am afraid of not being able to go out. I am sure that people who wait with me have similar reasons seperately. I don’t know how many of them were obliged to concoct excuse to take front queue. Either he “killed somebody” in his country or made somebody ill. Their queue was either taken front or not.

But I am just telling you my wish. “I want my travelling freedom! I did not do anything for this injustice. I am talking from a position where I can say, none of the people who wait with me has done anything. I had this record for helping. I will send it to you and make you see it. I hope that the process accelerates. I hope this works.

This is the reason of everything.

This is the reason of this art event.

I am here.”


İsveç televizyonu 2. kanalında… / "Öppet brev till Migrationsverket" på TV

[ width=”550″ height=”443″] SVT 2 kulturprogram “Sverige!” inkluderade “Öppet brev till Migrationsverket” och Hakan Akcura’s konstnärliga skapande i söndag (06.09.24) kl.18.15.
İsveç televizyonu 2. kanalı haftalık kültür programı “Sverige!” 24 Eylül 2006’da “İsveç Göçmen Bürosuna Açık Mektup” adlı videoperformansım zemininde beni ve yaratımımı konu edinen bir bölümü de içerdi.

Radyoda – At the Radio

[ width=”550″ height=”443″] Swedish Radio-International Departmant (English) will publish an interview with me about “Open Letter to Sweden Migration Board” at 22.07.2006, friday 13:30 (time of Sweden).
PR2, FM 89.6 (in Sweden), in the “Inside Sweden” program.


Basında – At the Press

[ width=”550″ height=”443″] SWEDEN

Svenska Dagbladet
Väntan på att få stanna blev konst
Nu har Migrationsverkets väntetider blivit konst. Det är den turkiske konstnären Hakan Akçura som gjort en videoperformance av sin väntan på besked om förlängt uppehållstillstånd i Sverige.

I väntan på besked om att få stanna i Sverige har Hakan Akçura fullt upp. Vid sidan av svenskastudier försöker han fixa konstnärsbidrag och utställningar.
Många av idéerna och projekten tycks röra Sverige, svenskhet och hans nya kunskaper om sitt nya hemland. En nyhet som väckt hans intresse är begreppet “lagom”: en av de saker han reflekterar över i sin performancevideo han nyligen skickade till Migrationsverket för att berätta om sin situation och ge röst åt alla som väntar.

– Vi fluxuskonstnärer är inte så värst kräsna, vi tänker inte hierarkiskt utan att alla människor och vardagliga ting har en utvecklingspotential. Det är vad vi försöker mana till. Ta till exempel reflexer. Det är något vardagligt. En av mina projektidéer är att tillsammans med dem som bor i invandrartäta områden sy reflexskynken som man tillsammans hänger på fasaderna under de mörkaste vintermånaderna. Det säger egentligen samma sak som den reflex man bär på kläderna och betyder “Krocka inte med mig”. Hänger man reflexer på en fasad i Rinkeby säger det samma sak till svenskar som ser det när de åker förbi på motorvägen. Se oss, skydda oss, behandla oss lika.
För fyra år sedan träffade han sin stora kärlek Leyla via ett konstprojekt på en dejtingsajt. De gifte sig och i början av 2005 flyttade han till henne i Sverige. Just nu ägnar han dagarna åt att lära sig svenska och hitta ytor att förmedla sin konst i sin nya stad, Stockholm.

– För att lära känna Stockholm köpte jag ett SL-kort och reste över hela stan. Från Akalla till Skärholmen, till Hjulsta och Rinkeby. Alla de förorterna där många invandrare bor. Jag observerade människor och fotograferade samtidigt den konst som är olaglig: grafittin och klistermärkena. De som gör det står för utsmyckningen av staden.
Att grafitti är ett så grovt brott i Sverige var en överraskning. Inte ens i Turkiet är straffet så hårt. Han följde hela kedjan, från målarna i sina ateljéer i skog och bergsrum till arbetarna som tvättar bort grafittin. Han såg också den uppdelade staden under sina resor i t-banan.

– Under mina resor fram och tillbaka mellan centrum och periferin såg jag mellan varje station hur det sociala och etniska porträttet, språket och attityderna förändras. Ju längre ut i periferin, desto tydligare hur svenskarna blev färre och hur mycket svårare relationerna mellan svenskar och invandrare blir ju längre ut man kommer. Barnen som utan förvarning bankar till tunnelbanerutan och får folk att hoppa till och får dem att tappa sina “lagomansikten”.
Hakan Akçura är inte ensam om att vänta på besked från Migrationsverket. Vid maj månads utgång väntade 6 590 så kallade anknytningärenden, alltså personer som är gifta eller sambo med en svensk medborgare, på besked om uppehållstillstånd i Sverige. För en och en halv månad sedan EU-anpassades reglerna.

Numera ifrågasätter inte Migrationsverket relationens seriositet, men bibehåller en viss kontroll genom att bara ge tidsbestämda uppehållstillstånd under relationens två första år. De nya reglerna ska minska väntetiden, men Hakan Akçura har väntat i åtta månader. Möjligen kommer ett besked de närmaste veckorna.

Vad tycker Migrationsverket om att väntetiderna inspirerar till konst? – Vi har ingen åsikt. Om det är trevlig konst är det trevligt. Om det är ilsket är det intressant. Det kan ju vara kritik som vi kan ta åt oss av. Vi är inte stolta över våra handläggningstider säger Marie Andersson, pressansvarig på Migrationsverket.

Akçura säger att hans video är ett uppriktigt försök att förklara sig och svara på verkets frågor.
– När jag var på intervju hos Migrationsverket frågade de mig om hur många lås som finns på vår dörr, vad vi har för portkod, vem som tvättar och så vidare. Om de vill veta kan de ju ringa upp till skolan och fråga vem av oss lämnar barnen. Målet med min video var att Migrationsverket skulle få veta vad jag tycker om det här landets invandringspolitik. Att man fortfarande ser på människor som “invandrare”, till och med den som är född här och egentligen bara har detta land att kalla ditt. Jag vill visa vad jag tycker om svenskarnas rädslor, blyghet och begreppet lagom. ÜLKÜ HOLAGO


Göçmen ofisinin soramadığı sorular
Hakan Akçura, kendi durumunu anlattığı videosuyla, İsveç’in en çok satan gazetelerinden Svenska Dagbladet’e manşet oldu. Güncel sanatçı Hakan Akçura, İsveç Göçmen Dairesi’nden bir türlü alamadığı görüşme talebini bir performansa dönüştürdü. Akçura’nın videoya kaydedip Göçmen Dairesi’ne yolladığı ‘cevapları’ İsveç’te ilgi gördü

STOCKHOLM – Güncel sanatçı Hakan Akçura’nın İsveç serüveni bundan dört yıl önce sanal ortamdaki ilginç bir tesadüfle başladı. Sanatçı, internet üzerinde bir sanat etkinliği sürdürürken gönlünü bir İsveçliye kaptırdı, bir süre sonra alınan evlilik kararı, Akçura’nın adres değiştirmesine neden oldu. Çiftin Mayıs 2004’te evlenmesiyle, Akçura Ekim 2004’te bir yıllık oturma ve çalışma izni aldı, ardından Ocak 2005’te Stockholm’e yerleşip İsveç’te yaşamaya başladı. İzin Ekim 2005’te sona erdi. Akçura, her göçmen gibi iznini uzatmak için Migrationsverket’e (İsveç Göçmen Dairesi) başvurdu. Ve kendisi gibi binlerce insanla izninin çıkmasını beklemeye başladı. Uzun bir bekleyiş olacaktı bu. Bir yandan İsveçce kursuna giderken bir yandan sanatsal destek başvuruları yapıyordu. Öte yandan ise aylık metro kartı almıştı ve Stockholm’ü keşfediyordu. Şehrin merkezinden çevresine doğru yolculuklar yaptı, tüm göçmen banliyölerini gezdi. Bu bölgelerde çok etkilendiği, kenti güzel kıldığını düşündüğü ve cezası çok ağır olan graffitileri fotoğrafladı. Graffitilerle ilgili tüm izleri takip etti, graffiti ressamlarının orman içlerinde alıştırmalar yaptığı atölyeleri de, o graffitilerin yok edilmesini de belgeledi.
‘Merkez’den uzaklaştıkça Akçura, bu yolculuklar sırasında kentteki hayatın merkezden çevreye nasıl değiştiğini gözlemledi: “Yolculuklarım boyunca, merkezden çevreye gide gele, bir istasyondan diğerine, sosyal ve etnik çehrelerin değişimini gözlemledim. Çevreye doğru uzaklaştıkça, sayıları azalan İsveçlileri, kalabalıklaşan göçmenleri ve aralarındaki giderek daha da zorlaşan ilişkileri… Göçmen çocukların metro vagonlarının pencerelerine hiç uyarmadan ardı ardına vurarak, diğerlerinin yerinden sıçramasına ve ‘lagom’ çehrelerinin düşmesine neden oluşunu gördüm…” (Lagom sözcüğü İsveç günlük yaşantısına hakim olan hayat tarzını simgeliyor. Akçura’nın tanımıyla kavramın içeriği şöyle: Her şey kararınca, ne az ne de çok diye çevrilebilecek ve özetle, sıradan İsveçli günlük yaşantısının her alanına hakim, İsveçli ruhunu tutsak eden, içinde zaman zaman gizli ırkçılığı da taşıyan, binlerce kalıp, davranış, tavır ve duruşun nedeni olan hayat felsefesinin adı) Akçura bu dönemde göçmenlerle ilgili bir tanıklığı daha yaşamaya başladı, göçmen mahalleleriyle ilgili bir raporun tanıklığını: “Bu sefer bir raporun, bir araştırmanın, karımın bizzat yaptığı bir işin tanıklığı. Onun yanında olmaktan, onunla birlikte okumaktan, ona yardım etmekten dolayı yaşanan… Göçmen mahalleleri üzerine bir araştırmaydı. Bu rapor, suç çetelerinin olduğu göçmen mahallelerinde yaşayan diğer insanlarla yapılan röportajlardan gücünü alıyordu ve çok net sonuçlara varmıştı. Oralardaki insanların birçok istekleri vardı. Görülmek istiyorlardı. Eşitlik istiyorlardı, özellikle de iş bulmada, iş seçebilmede, iş niteliklerinde…” Akçura, Göçmen Dairesi’ne gidip gelmeye devam ederken onun göçmenlik sorununa bakışını etkileyen bir gelişme daha yaşandı. Dairede çalışanlar arasında ırkçı nitelikte yazışmaların açığa çıkması üzerine, kurumda köklü değişiklikler yapılmasına yönelik geniş bir kamuoyu baskısı oluştu. Sekiz ay geçmişti ve Akçura hâlâ karar verilmesini sağlayacak olan görüşmenin ne zaman yapılabileceğine ve bu gecikmenin nedenlerine dair hiçbir net açıklama alamamıştı. Bu uzun bekleyiş sürecinde biriktirdikleri Hakan Akçura’ya bir sanat eserine ‘mal oldu’. Akçura, sekiz aylık sürecin sonunda 3 Mayıs’ta kameranın karşısına geçti ve hiç ara vermeden 51 dakikalık bir performans kaydetti. ‘Göçmen Dairesi’ne Açık Mektup’ adlı video performansında Akçura, göçmen dairesinin kimi soracağı, sormayı düşündüğü ve asla soramayağı soruları cevapladı. İşini ‘Geciken görüşmenin bana düşen tarafı olarak, görüşmeyi tamamlamak, süreci kendim için hızlandırmak ve bekleyen tüm göçmenlere ne kadarsa o kadar destek olabilmek adına’ diye tanımlıyordu. Akçura, transferi, kurgusu, metin çevirisi, redaksiyonu ve İsveçce altyazı eklenme süreci sonucu 40 günde ürettiği eseri, 13 Mayıs’ta İsveç Göçmen Dairesi’ne yolladı. Akçura’nın sanat eseri kısa süre içinde tüm İsveç’te tanındı. Ülkenin en büyük günlük gazetesi Svenska Dagbladet Akçura ile uzun bir röportaj yaptı. Gazete, haberinde Göçmen Dairesi’nden de görüş almayı ihmal etmemişti. Daire’nin basın sözcüsü Marie Andersson beklendiği gibi ‘politik’ cevap vermeyi tercih etmişti: “Hiçbir fikrim yok. Güzel bir sanatsa güzeldir. Kızgın bir sanatsa bizim için ilginçtir. Kendimize bakıp, eleştirmek için bize fırsat verir. Biz bekleme sürelerimizin uzamasından gurur duymuyoruz”. Video performans şimdiye kadar yalnız bir kez sergilendi: Akçura’nın birçok göçmenle birlikte İsveçce eğitimi aldığı okulda. Eserde kendilerini bulan göçmenler çok etkilenmişti. Akçura şimdi eserini İsveç’te ve Türkiye’de sergilemenin yollarını arıyor. Kış aylarında Stockholm’de önceki işlerinin de yer aldığı bir sergi açması için girişimlerini sürdürüyor. Tabii bu arada binlerce göçmenle birlikte uzun bekleyişi devam ediyor. Ama sonuç ne olursa olsun, Akçura şimdiden sanatıyla göçmen sorununda sisteme güçlü bir nanik yapmış durumda. MAHMUT HAMSİCİ

“İsveç Göçmen Dairesine Açık Mektup”
İsveç’te oturma izninin uzatılmasını bekleyen Akçura: Amacım, Migrationsverket’in, bu ülkenin göçmen politikası hakkında ne düşündüğümü bilmesini sağlamak. İsveçlilerin korkuları, utançları ve lagom kavramı hakkında ne düşündüğümü göstermek istedim.

Bia Haber MERKEZİ BİA (Stockholm) – Hakan Akçura, Ocak 2004’te evlendi ve bir İsveç vatandaşı olan eşiyle birlikte 2005 Ocak’ından bu yana İsveç’te yaşıyor.

Ekim 2004’te aldığı oturma izni, Ekim 2005’te sona erdi ve sekiz ayı aşkın bir süredir -mayıs ayı itibariyle- uzatma için 6.590 kişiyle birlikte sırasını bekliyor.

Tüm bu süre boyunca, İsveç Göçmen Dairesi’nde (Migrationsverket) ırkçı nitelikte iç yazışmalar açığa çıktı ve kurumda köklü değişiklikler yapılmasına yönelik geniş bir kamuoyu baskısı oluştu.

Göçmen mahallerinde gelişen suç çeteleri, devletin göçmen politikası, ayrımcılık,ırkçılık, 2. ve 3. kuşak göçmen varoluşu ve gelişen yeni-İsveç kültürü, toplumun tüm kesimlerinde ve medyada yoğun bir biçimde tartışılmaya başladı.
Birçok göçmen ailesinin bu bekleme süreçlerinde yaşadığı derin travmalar, apatik çocuklar ve ebeveynler yarattı.
Akçura, Mayıs 2006’da “Migrationsverket’e Açık Mektup” başlıklı 51 dakikalık bir videoperformans yaparak, bunun kaydını İsveç Göçmen Dairesi’ne yolladı.

Akçura, videoperformansı için şunları söylüyor:

“Kimi soracakları, sormayı düşünmedikleri ve asla sormayacakları soruları cevaplayarak yaptığım bu videoperformans, geciken görüşmenin bana düşen tarafı olarak, görüşmeyi tamamlamak, süreci kendim için hızlandırmak ve bekleyen tüm göçmenlere ne kadarsa o kadar destek olabilmek adına…”

Akçura’nın videoperformansı ve yaşadıkları, İsveç’in en büyük günlük gazetesi Svenska Dagbladet’te gazeteci Ülkü Holago’nun imzasıyla 15 Haziran’da haber oldu. Aşağıda, Holago’nun haberinin Türkçeleştirilmiş metnini bulacaksınız.

“Türkiyeli sanatçı Hakan Akçura oturumunu uzatacak kararı bekleme sürecini bir videoperformansa dönüştürdü.
Hakan Akçura’nın, İsveç’te oturumunun uzatıldığına dair kararı beklerken yapacak çok işi var. Sanatsal destek başvuruları ve sergileri için uğraşırken bir yandan da İsveççe öğrenimini sürdürüyor.

Anlaşılıyor ki birçok fikri ve projesi, “İsveçliliğe” ve yeni ülkesine dair. “Lagom” (1) kavramına uyanan ilgisi de yeni. Migrationsverket’e bugünlerde yolladığı ve kendi konumunu anlatmak ve tüm diğer bekleyenlere de ses olmak için yaptığı videoperformansın ışık tuttuğu kavramlardan biri de bu.

“Biz fluxus sanatçıları tutucu değiliz, hiyerarşiye inanmayız ve tersine tüm sıradan insanların ve gündelik hayata dair detayların yaratım potansiyeli taşıdığını düşünürüz. Bunu tetikleriz. Örneğin “refleks”leri (2) ele alalım. Olanca gündelik nitelikleriyle… Tasarladığım projelerden biri, karanlık aylarda, göçmen semtlerinin dış cephelerine, oralarda yaşayan insanlarla birlikte dikeceğimiz refleks örtülerini asmaya dair… O örtüler, aslında giysilerin üzerinde taşınanlarla aynı anlamı taşıyacaklar: ‘Zarar verme bana!’ Rinkeby’nin (3) dış cephesine refleksleri asan insan, otobanda yol alırken onu görecek İsveçlilere aynı şeyi söylüyor olacak: ‘Bizi gör, koru, eşit davran!'”

Büyük aşkıyla dört yıl önce, İnternet’te bir sanat etkinliği sürdürürken tanıştı. Evlendiler ve 2005’te İsveç’e, onun yanına taşındı. Şimdilerde günleri İsveççe öğrenmek ve yeni kenti Stockholm’de sanatının mesajını vermek için yeni zeminleri bulmakla geçiyor.

“Stockholm’ü öğrenmek için aylık metro kartı alıp, şehri bir ucundan diğerine gezdim. Akalla’dan Skarholmen’e, Hjulsta’dan Rinkeby’ye… Göçmenlerin yoğun yaşadığı tüm banliyöleri… İnsanları gözlemledim ve yasadışı olan bir sanatı fotoğrafladım: Grafitiler ve çıkartmalar. Onları yapanlar bu kenti süsleyen, güzel kılanlardı.”

İsveç’te grafitinin ağır biçimde cezalandırılıyor olması, sürprizdi onun için. Türkiye’de bile bu kadar sert cezalandırılmazdı. Tüm izleri takip etti, grafiti ressamlarının orman içlerinde alıştırmalar yaptığı atölyeleri de, o grafitilerin yok edilmelerini de belgeledi. Metro yolculukları sırasında kentin çehresinin bölgeden bölgeye değişimini izledi.

“Yolculuklarım boyunca, merkezden çevreye gide gele, bir istasyondan diğerine, sosyal ve etnik çehrelerin, dillerin ve ‘duruş’ların değişimini gözlemledim. Çevreye doğru uzaklaştıkça, sayıları azalan İsveçlileri , kalabalıklaşan göçmenleri ve aralarındaki giderek daha da zorlaşanı ilişkileri … Göçmen çocukların metro vagonlarının pencerelerine hiç uyarmadan ardı ardına vurarak, diğerlerinin yerinden sıçramasına ve lagom-çehrelerinin düşmesine neden oluşunu…”

Hakan Akçura, Migrationsverket’in cevabını beklerken yalnız değil. Mayıs ayının sonu itibariyle, 6.590 aile dosyası, yani bir İsveç vatandaşıyla evlenmiş ya da birlikte yaşayan 6.590 insan, oturum iznine dair kararı bekliyor.

Migrationsverket şimdilerde ilişkilerin ciddiyetini sorgulamamakla beraber, yine de oturma iznini ilk iki yıl içinde birer yıl arayla vererek bir tür denetimi sağlıyor. Yeni kurallar, bekleme süresini olabildiğince az tutmaya dair olsa da, Hakan Akçura sekiz aydır bekliyor ve belki de önümüzdeki haftalarda hakkında karar verilmesi mümkün.

Migrationsverket, bu bekleme sürecinin sanatsal yaratıma ilham vermesi hakkında ne düşünüyor? Migrationsverket’in basın sözcüsü Marie Andersson, “Hiçbir fikrim yok. Güzel bir sanatsa güzeldir. Kızgın bir sanatsa bizim için ilginçtir. Kendimize bakıp, eleştirmek için bize fırsat verir. Biz bekleme sürelerimizin uzamasından gurur duymuyoruz” diye yanıtlıyor bu soruyu.

Akçura videosuyla göçmen dairesine karşı samimi bir açıklama yapıyor ve sorularına yanıt veriyor…

“Migrationsverket’e görüşmeye gittiğimde, bana evin kapısında kaç anahtar deliği olduğunu, dış kapı güvenlik kodunun ne olduğunu, kimin çamaşır yıkadığını ve benzeri soruları sordular. Aslında bunu -ilişkimin gerçekliğini- gerçekten bilmek isteseler, okulu arayıp da çocuğu kimin aldığını sorabilirler. Bu videomun amacı, Migrationsverket’in, benim bu ülkenin göçmen politikası hakkında ne düşündüğümü bilmesini sağlamak. Burada doğan ve bir başka ülkesi olmayan insanlar bile hala ‘invandrare’ (4) olarak görülüyor. Ben İsveçlilerin korkuları, utançları ve lagom kavramı hakkında ne düşündüğümü göstermek istedim.” (ÜH/HA/TK)

(1) “Lagom”, “her şey kararınca; ne az, ne de çok” diye çevrilebilecek ve özetle, sıradan İsveçli günlük yaşantısının her alanına hakim, İsveçli ruhunu tutsak eden, içinde zaman zaman gizli ırkçılığı da taşıyan, binlerce kalıp, davranış, tavır ve duruşun nedeni olan hayat felsefesinin adı.
(2) “Refleks”, özellikle gün ve gecenin karanlık geçtiği İsveç aylarında, çoluk çocuk herkesin üzerlerine asıp, taşıdığı ve farlardan gelen ışıkları yansıtarak onları akan trafikteki araçlardan koruyan, sevimli, çocuksu formlara sahip yansıtıcı nesnelere verilen isim.
(3) Rinkeby, Stockholm’de, Türk, Ortadoğu ve Afrika kökenli göçmenlerin yoğun olarak yaşadığı bir göçmen semtinin adı.
(4) “invandrare”, göçmen anlamında kullanılan İsveççe kelime. Ama kelimenin kökeninde, “vandra in” yani “yürüyerek (içeri) gelmek” anlamı yatıyor.

* Holago’nun İsveççe röportajını Akçura kendisi Türkçeleştirdi. Dipnotlar da Akçura’ya ait.

ZamanBeklemekten sanat doğdu

Hakan Akçura’nın İsveç’teki oturma izninin uzatılmasını beklediği sekiz aylık süreç, ortaya 51 dakikalık bir video filmi çıkardı.
‘Aynalarımı İstiyorum’, ‘Kentresimleri’ ve ‘Kendi…’ isimli projeleriyle tanınan sanatçı Hakan Akçura, sekiz ay boyunca İsveç’te oturma izninin uzatılmasını beklerken, “Migrationsverket’e Açık Mektup” başlıklı 51 dakikalık bir video filmi yaptı. Beklemenin ilhamıyla oluşturulan çalışmayı 13 Haziran’da İsveç Göçmen Dairesi’ne (Migrationsverket) yollayan sanatçı, “Beklemeyi anlamlı ve dayanılabilir kılacak sağlıklı açıklamalardan yoksunuz. Bu güven bunalımı, beni bu sanat etkinliğini yapmaya itti.” diyor.

Ocak 2004’te evlenen Hakan Akçura, 2005’in Ocak ayından bu yana İsveç vatandaşı olan hanımıyla birlikte İsveç’te yaşıyor. Sekiz aydır da Ekim 2005’te sona eren oturum izninin uzatılmasını bekliyor. 6 bin 590 kişiyle birlikte sıra beklerken birçok göçmen ailesinin bekleme sürecinde yaşadığı travmalara tanık olan sanatçı, “Uzatılmayan, uzatılması için gereken görüşmenin belirsiz bir zamana ertelendiği bu izni pasaportumda göstermedikçe, kendi ülkeme gidemiyorum. Gittiğimde, oranın gümrüğü tarafından buraya yollanmayacağım.” diyor. Göçmen Dairesi’nin ertelediği ve oturma izninin uzatılmasına kapı açacak ‘ikili görüşme’yi tek taraflı olarak yaptığı videoperformans, Akçura’ya göre Migrationverket’in işini kolaylaştıracak. Onların görüşmede sorabileceklerini sandığı ve hiç sanmadığı soruların cevaplarının yanı sıra söylemek istediklerini de belgeleyen sanatçı, görüşmenin kendisine düşen tarafını tamamlamış. Hem işin kendi üzerine düşen kısmını yerine getirmek hem de bekleyen tüm göçmenlere ne kadarsa o kadar destek olabilmek adına… Yapılan çalışma İsveç’in Svenska Dagbladet Gazetesi’nin 15 Haziran 2006 tarihli nüshasında “Beklenti beraberinde sanatı getirdi” başlığıyla yayınlanmış.

Hakan Akçura, Migrationsverket’in cevabını beklerken yalnız değil. Mayıs ayı sonu itibarıyla, 6 bin 590 aile dosyası, yani bir İsveç vatandaşıyla evlenmiş ya da birlikte yaşayan 6 bin 590 insan, oturum iznine dair kararı bekliyor. Migrationsverket, bekleme sürecinin sanatsal üretime ilham vermesi hakkında ne düşünüyor dersiniz? Kurumun basın sözcüsü Marie Andersson, “Hiçbir fikrim yok. Güzel bir sanatsa güzeldir. Kızgın bir sanatsa bizim için ilginçtir. Kendimize bakıp, eleştirmek için bize fırsat verir. Biz bekleme sürelerimizin uzamasından gurur duymuyoruz.” diyor. Bu çalışmayla birlikte İsveç Göçmen Dairesi’nde köklü değişiklikler yapılmasına yönelik geniş bir kamuoyu baskısı oluştuğunu söyleyen sanatçının gündeminde ise şimdi de çektiği 4 bin kare fotoğrafı sergileme var. JÜLİDE KARAHAN


SWEDEN (after Turkey)

Svenska Dagbladet
(7 juli 2006)

Akçuras konst nyhet i Turkiet

SvD:s artikel från 15 juni om konstnären Hakan Akçuras väntan på besked om uppehållstill-stånd, har blivit en nyhet i Turkiet. Flera stora dagstidningar som Radikal och Zaman, samt den oberoende nyhetssajten Bianet tar, med hänvisning till SvD, upp fallet och den videoperformance Hakan Akçura skapat som en kommentar till Migrationsverkets väntetider. Migrationsverkets handläggare som, enligt Hakan Akçura, utlovat besked i slutet av juli, har gått på en sex veckor lång semester utan att fatta beslut hans ärende. Hakan Akçuras videoperformance och övriga arbete kommer eventuellt att visas i både Sverige och Turkiet inom kort, då ett flertal kuratorer har visat intresse. ÜLKÜ HOLAGO
Norrköpings Tidningar
Länstidningen i Östersund
Gefle Dagblad
Nya Ludvika Tidning
Blekinge Läns Tidning
Barometern Oskarshamns-Tidningen

Akçuras konst uppmärksammad i Turkiet

Svenska Dagbladet skrev för en tid sedan om konstnären Hakan Akçura och hans väntan på besked om uppehållstillstånd. Nu skriver SvD att såväl fallet som hans videoperformance blivit en nyhet i Turkiet.

Svenska Dagbladet skrev för en tid sedan om konstnären Hakan Akçura och hans väntan på besked om uppehållstillstånd. Nu skriver tidningen att såväl fallet som Akçuras videoperformance – vilken är en kommentar till Migrationsverkets väntetider – blivit en stor nyhet även i Turkiet. Flera stora turkiska dagstidningar, som Radikal och Zaman, och den oberoende nyhetssajten Bianet har tagit upp Svenska Dagbladets artikel. Hakan Akçuras konst kan även komma att visas i hemlandet – kuratorer i Turkiet har visat intresse för hans arbete, så har också kuratorer i Sverige gjort. Konstnären var enligt egen uppgift utlovad besked om uppehållstillstånd i slutet på juli, men handläggaren gick på sex veckors semester utan att fatta beslut i ärendet. /TT


Press meddelande: "Öppet brev till Migrationsverket" från en konstnär som kommer från Turkiet

[ width=”550″ height=”443″]


Jag är en konstnär som har bott i Sverige sedan jan-2005.

Jag har väntat på en förlängning av mitt uppehålls-arbetstillstånd i 9 månader som varit giltigt oct-04 t.o.m oct-05.

Jag hoppas på ett beslut i de närmaste veckorna från Migrationsverket. Under den långa väntetiden, har jag gjort en videoperformans för att skynda på den långa processen, den heter “Öppet brev till Migrationsverket” och är skickad till Migrationsverket med just det syftet.

Ni kommer att se den fullständiga texten av videoperformansen nedanför som handlar om en neo-fluxus konstnärs liv och egna observationer i ett öppenhjärtligt samtal (51 min).

Jag hoppas att ni vill hörsamma och ta upp denna ovanliga konstaktivitet som syftar till att ge röst åt alla andra invandrare som väntar i oändliga köer samt att bidra till den kulturella och etniska mångfalden i Sverige.

Önskar er all framgång med era arbeten.


Hakan Akcura

PS: Jag är tacksam om ni kan meddela mig om artiklar, nyheter och/eller weblänkar som tar upp det här.

De tv-kanaler som önskar se videoperfonmansen med avsikten att möjligtvis sända hela eller delar av den är varmt välkomna att kontakta mig.

Fullständiga texten av videoperformansen:


Jag är en samtida konstnär som har deltagit i Istanbul Biennalen 1995 med ett separat arbete, haft tre separata, ett tiotal samlings utställningar, gjort flera presentationer och visningar samt publicerat en poesi bok.

Jag är en neo-fluxus konstnär.

Jag är målare, poet, grafisk designer, gör video-performanser, artikel-skribent och textil-designer.

Jag har bott i Sverige sedan januari 2005.

Jag är en konstnär som har flyttat ifrån sin stad och sitt land för att leva med min fru och hennes två barn som jag älskar. Jag träffade henne två år innan jag flyttade, blev kär och gifte mig.

På mitt pass fanns ett stämpel med uppehållstillstånd som gällde fr.o.m nov-04 t.o.m nov-05 när jag anlände till Sverige i jan-05.

Vi ansökte om förlängning i nov-05 i samband med att tillståndet gick ut på Migrationsverket och har väntat sedan dess ca åtta månader.

Vi är inne i åttonde månaden.

Om jag skulle resa utomlands, exempelvis till mitt hemland så kommer jag inte kunna resa ut från Turkiet för passtullen där, för jag saknar uppehållstillstånd på mitt pass. Tillståndet som behöver förlängas kräver en bedömning som skjuts upp på obestämd tid.

Vi har ringt flera gånger till Migrationsverket sedan ansökan i nov-05.

Vi pratade med flera handläggare som gav olika besked när det gällde väntetiden.

Vissa sade “ett år”, vissa “sex månader”, vissa “inom de närmaste månaderna”. Vissa sa “just nu håller vi på med ansökningar från juli 05, det tar ca tre månader till för er del”. Andra sa “just nu utreder vi de som ansökte samtidigt som er, det borde vara er tur inom de närmaste dagarna”.

Vi väntar.

Vi saknar sunda förklaringar som kan göra väntetiden meningsfull och förståelig.

Den otryggheten fick mig att göra den här videoperformancen.

Detta fluxus konstverk, denna inspelning, är ett öppet brev till Migrationsverket.

Det här är min del av den intervjun som skulle göras för att förlänga uppehållstillståndet. Det som har skjutits upp på obestämd tid.

Med andra ord vill jag underlätta för Migrationsverket. Jag vill hjälpa dem.

Jag vill med denna inspelning intyga och ge svar på frågor som jag tror skulle kunna ställas och sånt som jag inte alls tror skulle frågas i den intervjun samt säga det jag skulle vilja säga. Jag vet inte hur lång tid inspelningen tar men jag ska försöka hålla det kort och konsist.

Jag vill göra min del av intervjun och presentera den för att
underlätta arbetet.

Jag vet inte hur många fler som väntar med mig.

Jag vet inte vilka svårigheter Migrationsverket har och har haft, vilka problem vinterns skrivelser om rasistiska inslag skapat. Har de behövt byta personal och utbilda nya? Jag vet inte.

De har förstås giltiga och förståeliga ursäkter för dröjsmålet.

Men i slutändan innebär det här rent praktiskt att jag berövas min resfrihet, därför gör jag denna inpelning.

Vad ska jag göra? Jag ska försöka att sammanfatta och berätta allt jag har gjort här sedan ankomsten jan-05, det jag har tänkt och sett, hur jag ser på framtiden.

Jag genomgick en period av tillvänjning till den nya livsformen med en ny familj med två barn i ett land och stad som jag inte har bott i förut.

En period förflöt med funderingar och lärdomar kring vad detta nya liv, land, hem och stad innebar och krävde samt vad jag hade att erbjuda, vilka mötespunkter vi kunde ha, vad vi kunde vara överens om.

Dessutom flyttade vi efter ett par månader. Med andra ord är det här min andra bostad sedan jag kom.

Stressen med flytten ledde till en annan period som innebar organisering av de nya förhållandena med skola och förskola för barnen som skulle börja efter sommarlovet.

Vid ett tillfälle vände jag blicken mot Istanbul, mitt hemland och hemstad, skickade en ansökan. Konceptet för biennalen i Istanbul var “Istanbul”. Jag sökte med en konstaktivitet under namnet “Rum från Istanbul”. Den blev senare inte antagen…

Efter flytten skapade vi en ateljé i ett av rummen, vi ordninggjorde en vägg i arbetsrummet och jag började genast att måla.

En av mina seperata utställningar med namnet “stadsbilder” bestod av ett antal målningar som jag skapade genom att titta på och få ut bilder av 22 st 150 år gamla kartor av europeiska städer i gravyr. En utav dem var Stockholm.

Det jag nu målade var en tavla som tillhörde en senare period av “stadsbilder” som gjorts med liknande arbetsteknik. Namnet är “Hecate och Empusa” eller “Izmir’s hamn”. Den är inte kvar hos mig. Den tillhör en privat kollektion numera.

Om jag inte minns fel, så började jag läsa svenska för vuxna på “svenska för invandrare” i maj. Som många andra på SFI var mina första kompisar invandrare. De som hade kommit samtidig som mig eller tidigare, de som inte hade läst svenska tidigare eller fortsatt läsa… Våra lärare…

Jag kan faktiskt säga att även de första verksamheterna som jag kommit i kontakt med var de olika utbildningsbolagen eller skolorna som höll utbildningen.

Det finns en rad olikheter. Man börjar lära känna det här landet tillsammans med dessa. Det rinnande vattnet, gratis varmvatten, gratis uppvärmning. Att frysa ihjäl inomhus i detta land kommer inte på tal. Styrkan av den kollektiva trafiken… Jag observerar det breda metronätet, tänk att man äntligen kan säga att det även finns metro i Istanbul. Jag observerar vägarna. Jag observerar olika liv som flyter jämsides med mitt.

Jag gjorde dessa observationer under mina metro-resor till stadens alla hörn, hela metro nätet förra våren och sommaren och har tagit närmare 4000 fotografier. När man har sagt en sån mening, blir slutledningen lite absurd: förmodligen känner jag till stadens gator bättre än många. Den sociala, etniska spridningen, den förändrande stadsbilden, den växlande kvaliteten av erbjudna servicetjänster gav mig en annan slags utbildning.

Vad har jag fotograferat? Jag fotograferade väggtexturer i staden. Med andra ord, det som enligt lagen är ett brott. Det som görs av såna som polisen har speciella styrkor för att haffa. Alltså Graffiti kulturen, vägg skrifter, schabloner, klistermärken. Och det som har gjorts över de gamla schablonerna, nya klistermärkena och de nya texterna. Blandningen av allihopa. Det som man har försökt att ta bort,
resterna, överlappande, från stadsdel till stadsdel, från centrum till periferin, stilarna, texturerna, färgerna, det förändrade språkbruket. De förändrade relationsnycklarna till de andra resenärerna. Allihopa. Jag försökte belysa all väggtextur i den här staden. Jag har ett arkiv som avser 2005.

Jag hade kommit från Istanbul som har fler invånare än Sveriges totala befolkning, men trots det nästan inte alls har någon graffiti kultur. Även om graffitikulturen blommade under 90-talet i Stockholm så finns det fortfarande en hel del. Under den här tiden fick jag iden om en fotoutställning projekt som heter “wallpapers” med 200-450 fotografier. Eftersom jag hade material så kunde jag också ansöka för att förverkliga projektet.

Jag vände mig till Tensta Konsthall som är ett konstcenter i en invandrartät förort. Jag fick tyvärr höra av de ansvariga för verksamheten att konsthallen ville verka och ha sina program som vilket annat konstcentrum i stan som helst.

Min gissning är att de tackade nej av den anledningen och förmodligen även pga. att det skulle vara svårt att hitta stöd för projekt som skulle skapa motsättningar. Den ansvarige sade dock att de hade gillat projektet.

Under samma tid, fick jag bevittna en annan process. Det var en rapport, en studie som min fru var inblandad i. Det var en forskningsstudie om de kriminella gängen i invandrartäta förorter som jag fick ta del av genom min fru. Det gick ut på att göra intervjuer med folk som bodde i dessa områden för att höra deras syn på saken och resultatet blev starkt.

Resultatet gjorde att jag lärde mig en massa saker även sånt som jag själv skulle insett som säkert skulle ha tagit längre tid annars. Dessa människor hade flera önskemål. De ville bli sedda. De ville också bli av med sin “andra klassens medborgare” status, ett begrepp som inte är riktig accepterat men ändå sant. De ville ha jämställdhet och lika villkor speciellt när man söker arbete, väljer arbete och arbetsvillkor… De ville ha en jämställd arbetsmarknad som är öppen för alla, oavsett etnisk bakgrund.

De talade om att inga tjänstemän inkl.polisen var kvar i dessa områden efter kl. 19. De berättade om kriminella gäng som växte i dessa områden som vare sig man ville eller inte pga förutsättningarna som rådde, att dessa även bevakade säkerheten i förorten. Helheten visade att det växte en helt ny livskultur, nya vanor bildades och kommer fortsätta att bildas.

Under den perioden arbetade jag med att formge och redigera en månads utgåva av tidskriften “Birlik” för Turkiska Riksförbundet. Jag ville även berika innehållet vid sidan om formgivningen genom att lägga in ett tjugotal artiklar. Jag tog med 6-7 egna fotografier inkl. omslaget. Omslaget och innehållet hade tungvikten på den utredningen och analysen. De accepterade. De ville det. Möjligtvis blev tidningen den första i media som tog upp studien.

Tiden förflöt med fotografering av graffitin, resande genom och runt hela staden, bevittnande av studieanalysen samt arbetet kring tidsskriften som innehöll presentation av studien. Allt det här ledde så småningom till att skapa en konstaktivitet av starkare karaktär och presentera den.

Jag planerade ett projekt med namnet “Reflex”. Detta var en “outside” konstaktivitet. Detta var en konstaktivitet med flera deltagare…

Ni känner till siluetten av dessa förorter speciellt när ni åker förbi dem på de stora vägarna eller ser dem på bild eller i nyheterna, siluetten fastnar i huvudet. Det som alla känner till… Tänk er nu att det hänger stora ca 30 m höga reflexer – något som jag har lärt känna i Sverige och tycker väldigt mycket om, funktionella speciellt under årets mörkaste tid, det som vi hänger på barnens och våra egna
utekläder-på dessa husfasader som är höga och breda. Tänk er reflexer med deras ursprungliga former och/eller med former som jag skapar, lika söta, naiva, roliga och älskvärda… Dessutom består de av små, gula, vita, glittriga, rosa reflexer. Att de är ihoplimmade eller ihopsydda.

Vilka skulle ha skapat dessa? Människorna som bor i dessa områden… De hade deltagit frivilligt i detta evenemang. Kanske med former som jag skulle presenterat, eller former vi skulle bestämt tillsammans.

När skulle de hängas upp? I samband med en fest i dessa invandrarförorter.

Hur länge skulle de hänga? Två månader… I de mörkaste månaderna.

Trafiken som flyter utanför på de stora vägarna skulle se deras ljusreflektioner. Man skulle försöka lista ut vad det var för något, undra över dem och kanske titta på dem igen med andra ögon. Resenärerna skulle läsa reflexernas: “akta mig”, “se mig”, “skada mig inte” när de åker förbi.

Behövs en sådan aktivitet med flera deltagare och festligheter för att kunna säga en så enkel mening? Jag tycker att det behövs. För att det är så jag ser på konsten. Jag tror på sådan konst som kommer naturligt från det verkliga livet av verkliga människor och beror på dem, alltså inte konst som finns där uppe någonstans, fin och ouppnåelig som ändå inte är nobelt. Jag tror på att den skapande kraften finns hos alla även hos de som kallar sig för enkla, alldagliga människor. Jag tror att med provakation, invitation, deltagande, inbjudande till deltagande kan man skapa självaste skapelsen. “Vad bra vore det om det syntes” är min källa när jag skapar “konst-lek”.

Detta var mitt projekt “reflex” som naturligtvis var beroende av mycket stöd. Det var beroende av flera bidrag och mycket byråkratiskt arbete. Det behövdes arbete med inbjudan till deltagande. Det behövde också mycket arbete, vilket var det enklaste ochden del som var minst beroende av pengar. Därför behövdes projektet presenteras för att få stöd och samarbetspartner.

Jag presenterade projektet för Kulturhuset. Korrespondensen tog flera månader. En lång korrespondens som var meningslös. Det här gjorde faktiskt så att jag började lära känna: konstvärldens byråkrati. Faktum är att de inte har skrivit ett enda ord om själva projektet under alla dessa månader korrespondensen med ca tio mail pågick, utan skrev om allt annat och vidarebefordrat mig till flera andra. När de äntligen svarade var det för att jag krävde ett svar. Det var otroligt! “Lagom”! Jag började lära känna “Lagom”. Av alla myndigheter är lagom den starkaste och djupaste. Det är den som breder ut sig överallt. Jag började lära mig lagom som reglerar alla vanor, gester, mimik, gemenskap, tolerans, rädslor, överväganden, lugnanden, ageranden och icke-ageranden och det lagom som håller ens innersta röst nertystad och dämpad.

Det lärs ut i alla områden i livet ändå. Betyder det att det blir “en del” av människorna? Nej. Finns det inga “gamla” förredettingar bland utlänningar som själva blir ännu mera “svenskar” än ursvenskarna och är rasister som dessutom ser ner på de “nya” utlänningarna? Ja, det finns. Men trots detta, tror jag att det ändå finns få invandrare i det här landet som accepterar och anpassar sig till “lagom” som en samling av lagar som påtvingas folket även om de blir lärda till det. Det här landet har skapat två folkgrupper som rent grovt ser olika på Sverige, livet i det här landet, människorna och allt som har med människorna att göra. Tacksamt! Vilken tur för Sverige att det har gjort det möjligt att för dessa rikedomar, möjligheter till kulturutbyten, olika civilisationer med olika erfarenheter att kunna komma till det fredliga, smärtfria, lugna, långt borta och ensamma landet och leva mittbland dess medborgare.

Jag menar inte att landet var fattigt, inget blev till något sedan det blev fylld. Man får inte se det så. Landet som har en stark shamanistisk kultur upp i norr, har så starka rötter och relationer med sina underjordiska krafter, en stark mytologi, ett land som har odlat en kultur som är djup med sorg med livets helt andra ansikte som är så ensam, så fjärran och så kall. Hur är det möjligt att en Bergman växer upp här annars?

Jag kom av mig med prat om rikedomar och lagom, jag går tillbaka till min korrespondens med Kulturhuset: Trots flera svar från de nämndes det inte ett ord om själva projektet. I slutändan fick jag reda på att Kulturhuset varken hade några mål eller budget för “outside” projekt. Så det blev inte antaget. Då vände jag mig till Tensta Konsthall. Med samma avsikt och goda viljan… För mig var konsthallen fortfarande ett centrum i en invandrarförort vilket var bra. De fann projektet intressant men tackade nej. De var tveksamma till om de kunde finna medel för att realisera det.

Jag fortsatte skolan. Jag åkte till Turkiet med familjen på sommaren. Det kändes bra. När jag kom hem från semestern satte jag genast igång med min nästa tavla och den blev färdig: “My hero from 9/11”. Den är kvar hos mig.

Jag fortsatte att arbeta med min websajt som tagit lång tid och ännu inte är färdig, jag tror ibland att den kanske har en för bannelse över sig. Jag försökte på skynda processen, laddade in information som var nödvändig.

Jag startade kontakten med ett tryckeri i Turkiet för utgivningen av mina två dikt böcker som fortsättning på den första som blev utgiven tidigare. Nästa år är målet att ge ut dessa.

Under den här perioden, började jag att söka institutioner och andra organ som ger stipendier och stöd till konstnärer, jag bestämde mig för att söka några. Jag ansökte och fick ställa mig i kö för ateljé. Det räckte med ett portfolio jag skickade till Kulturförvaltningen, de accepterade min ansökan. Nyligen fick jag ett erbjudande om en ateljé via arbets-förmedlingen men den var för stor och dyr för mig så jag fick tacka nej. Jag står i kön fortfarande.

Jag sökte ateljestöd och projektstöd för projektet “Reflex”. Jag sökte stöd för mitt projekt “Rum” som jag tidigare hade sökt till Istanbul biennalen med.

Jag har även skapat ett annat projekt som baseras mycket på det jag berättade tidigare om, ett utställnings projekt med namnet “Lagom”. Jag sökte stöd för det också. Jag gjorde några grafiska arbeten för att skapa möjligheter att få bidragsstöd.

Jag får snart svar på flesta ansökningarna. Med svaren kommer även planeringen framöver att klarna, hur mycket tid jag kan lägga på konsten och skapandet. Om jag inte får stöd innebär det att jag kan lägga lite mindre tid på skapandet. Att arbeta, kanske huvudsakligen med formgivning eller kanske något helt nytt och främmande och att stödja min familj kommer vara i fokus. Om jag får anslag betyder det att jag kan fortsätta med min linje och konstnärliga arbete tack vare stöden.

Jag älskar mina barn. Jag älskar min fru. Jag älskar det här landet alltmer för varje dag.

Det fanns en anledningen till att jag kontaktade Kulturhuset, jag hade sänt dem ett annat projekt tidigare. Projektet var ett konstobjekt i bokform “Hakan Akçura’s love and personality” som jag hade presenterat till dem, boken som jag hade tagit med till intervjun på svenska konsulatet i Istanbul och sedan sänt till Migrationsverket, boken som ingick i ansökan om uppehållstillstånd som kom väldigt snabbt. Den innehöll fotografier av oss i förhållandets olika skeden och screen prints av våra chat, mitt CV, mina kataloger, pressmeddelanden, intervjuer och tidningsartiklar om mig och mina arbeten, länkar till internetsidor som innehåller information om min konst. En vän som är konst fotograf hade dessutom fotograferat mig ovanifrån när jag höll i boken och visade varje sida. Jag presenterade för Kulturhuset den samlingen av fotografier som kunde bli en slajtshow eller kanske kunde visas upp som digitala tryck i en större utställning. Projektet hette “För uppehålls- och arbetstillstånd”… De tackade vänligen nej med anledningen att de inte kunde ställa ut det med så kort varsel.

Från den dagen tills nu skulle man kunna fylla fyra sådana böcker. Tiden var intersiv. Livet var intensivt.

Mitt ena barn går på dagis, den andra går i skolan. De är hos oss varannan vecka. Deras pappa är en mycket god vän till mig. Jag har börjat skapa fler och fler kompis och vänskapsrelationer med andra från min skola, min frus vänskapskrets och övrig omgivning. Vissa av dem är svenskar. Jag har mött kloka och kreativa och modiga unga människor. Både under tiden jag fotograferade graffitin som ingår i helheten av ljus, mörker, andra objekt och människor, och senare…

Jag har haft lärare som jag tyckte mycket om. Det var tufft att börja lära sig ett nytt språk och studera vid 43 års ålder. Det gångna året lärde mig det. Även om jag inte älskar språket har jag vant mig och börjat tycka om det mer med tiden. Jag hoppas och tror att det blir lättare att lära sig med tiden med tanke på den positiva utvecklingen. Jag funderar i helt nya banor nu, i början trodde jag att språket behövdes för kommunikationen med barnen och andra men nu har det vuxit i dimentionen till att kanske börja skriva på svenska och publicera. Svenska har nu blivit ett älskat språk som ger mig dessa tankar.

Jag älskar naturen här. Jag älskar det sättet barn prioriteras i vardagliga livet. Jag älskar människornas respekt till naturen och djuren. Jag älskar himlen. Men t.ex. en av dem första sakerna jag lärde mig var rena motsatsen till det här. Jag har aldrig mött så många unga människor som behandlar sina äldre på så dåligt sätt och så respektlöst som här. Det är nästan som om de unga har en hemlig överenskommelse.Man ser de äldre som att det är onödigt att de lever och vistas /finnas här överhuvudtaget. Eller att de äldre är dem som äter upp det som andra arbetar ihop. Ungdomarna är hårda.

När man ser saken härifrån når man till slut “ensamheten”. Jag hade inte kunnat föreställa mig i förväg ett land med så många människor som lever i sin ensamhet. Denna ensamhet -även om man nu har lämnat den och flyttat till staden- har förstås en del av sina rötter i det sättet man levde på för ett sekel sedan, att man levde isolerat, utspritt på större yta med 2 km’s avstånd mellan husen på landet i bondesamhällena som har sin speciella djupa kultur av ensamhet.

Men jag kommer inte glömma just en speciell dag. Den dagen som började som en intressant observation och sedan blev till en djup lärdom:

Det var en resa i tunnelbanan från stan till förorten i en vagn med flera svenskar och invandrarungdomar. Medan ungdomarna satt och hade lugna samtal sinsemellan, satt jag och de andra svenskarna stilla och såg omkring oss… I en stund där de hemliga och outtalade lagarna om hur man ser på just sådana ungdomar rådde i vagnen hos svenskarna som satt, så plötslig smälde en av de ungdomarna vagnfönstret med handen
“Pang!”. Alla i vagnen studsade upp från sina säten. De blev chockade. Ungdomarna däremot, de gick lungt tillbaka till sina samtal. Det verkade som om de inte såg folk runtomkring sig. Det följde en stund av missnöjesläten från andra resenärer tills det började bli lite lugnare igen, den här gången var det en annan invandrarungdom som skyndade sig att smälla fönsterrutan. Då började man att förstå vad som höll på hända. Det var lekens regel: Vem som skulle fånga först, hinna först att smälla rutan när det kom ett förbipasserande tåg. En simpel lek. En lek som blir rolig och rik i och med reaktionerna från de förvånade svenskarna i vagnen, nöjet som bibehålls med det. Vem talar med vem och om vad? Vem vill säga vad och till vem med denna lek? Det är så mycket som sägs egentligen!

Såsom “lagom” är en samling attityder, mimik, färdiga meningar och ord, är det tyvärr så att det förtjänar den reaktionen enligt invandrarungdomarna. “Lagom” innefattar även det inre språket där rasismen får möjlighet att växa. Tyvärr är det så! Ingen är medveten om det och upplever det så. Människorna här vet med sig som civiliserat samhälle att de är ett civiliserat, rättvist och solidariskt folkslag. De andra som inte är svenskar, inte räknas till svenskar, fortfarande är “invandrare”, de kommer att förbli så, att de en gång vandrat in i det här landet och alltid kommer att fortsätta att vandra in… När kommer det här samhället att bli det nya Sverige enligt alla? Vore det möjligt. Omöjligt! Världen rör på sig dundrande. Flyttandet finns överallt, från överallt till överallt… Det finns dock en skillnad, flytten hit är annorlunda jämförd med flytt mellan andra ställen där historien har flera gemensamma nämnare som krig, tortyr, massaker, svårigheter, folkkamp, där folken har upplevt liknande saker och därför har en annan inställning och förståelse. Flytten hit är en annan, till ett land med en historia helt olik de andra, för att hitta hjältehistorier måste man nästan gå tillbaka till vikingatiden, vad bra att det inte har funnits stora krig de senaste århundradena, vilken tur att det inte funnits tortyr, stora förluster och landssorger.

Jag vet inte. Dessa är reflektioner från en konstnär som levt här drygt ett år. Ni kan lära känna mig med dessa, se var jag är idag, vad jag kan tänkas göra imorgon, hur mitt skapande kommer att se ut, hur jag kommer att leva, om jag tänker bli svenskmedborgare…

Jag håller på att “landa”! Hör jag hemma här? Nej. Men hör jag hemma “där”? Nej. Som vilka? Redan nu, som alla andra utlänningar… De kan inte höra hemma här. Tredje generationen är här. De som föddes här. De som inte har ett annat land. De som inte har “vandrat in”. Men de känner sig inte som svenskar. De tillåts inte känna sig så. Med sina namn, definitioner och genom att vara “invandrare”… Men de har ju inga hemländer! Det har jag. Kommer det att kännas mindre stark? Vet inte. Kommer det att vara starkare? Jag vet inte. Men jag håller på att “landa” här. Jag har ett hemland men det är det inte lika mycket som förra året.

Vi lever i en obarmhärtig värld. I den obarmhärtiga världen finns det chans för allt att flyta mycket bättre i det här landet. Jag är en konstnär som ser just den möjligheten och som kanske kan arbeta för att förverkliga den förening som behövs för att skapa den chansen. Jag vill skapa just utifrån den och för den.

Om intervjun skulle innehålla frågor ang. vårt vardagsliv, relationer och barnen, vill jag hänvisa er till mina grannar, skol och dagis personal. De skulle ge er mera korrekta svar känner jag.

Och jag kommer att resa till Turkiet i sommar. Jag åker med min familj. Det är flera där som jag saknar. Jag har saknat solen. Solen syns alldeles för lite på himmeln som annars jag har skådat flera regnbågar på, än summan av alla gångerna i mitt liv. Trots det, för en som kommer fran egeiska kusten och Istanbul känns längtan väldigt starkt. Det blåa havet, det riktigt blåa havet längtar jag efter mycket.

När jag sedan ska flyga hem hit, kommer de kolla mitt pass på kontrollen i Turkiet för “uppehållstillstånd” stämpeln. Just därför kan jag inte resa med rädsla för att inte kunna komma tillbaks.

Jag är säker på att de andra som väntar med mig på sina tillstånd har egna ursäkter som mina. Jag vet inte hur många blir tvungna att hitta på en giltig ursäkt för att få förtur till beslut. Kanske några som ska ha “döda släktingar” eller “sjuka” i hemlandet. Kanske fick de förtur, kanske inte.

Jag vill bara säga min önskan: Jag vill ha min resfrihet.

Jag har inte gjort något som förtjänar denna orättvisa. Inte de andra heller. Det här är min ståndpunkt.

Jag gjorde den här inspelningen för att hjälpa. Jag ska skicka den till er eller på något annat sätt se till att ni får se den.

Jag hoppas att det skyndar processen.

Jag hoppas att den kan bli nyttig.

Det är anledningen till det här konstaktivitet.

Jag finns här.”