Om du inte använder mina ord som beskriver mitt skapande genom konst-lekar, egenskapen av vara neo-fluxus konstnär och mitt sätt att använda provekationer och använder hela kallelsen till mitt senaste projekt “sann dialog” i ditt program, skulle du göra mig och vår intervju en orättvisa.
Med tanke på den tveksamma situationen vill jag gärna höra programmat innan den sänds. Hoppas att du tycker att jag har rätt att göra det.Jag frågade följande fråga som inte blev besvarad:
Men anvander du hela kallelsen om “sann dialog” i ditt program? Det ar viktig för mig…
Detta blev svaret:
Jag berättar att du är en mycket driven konstnär som har ställt ut i Istanbul Biennalen men innan du kom till Sverige skickade du ditt verk som du ställde ut i Botkyrka konsthall till svenska konsulatet och försökte få in den till Kulturhuset. Du jobbar just nu med ett verk som heter “sann dialog”. Även där har finns det en inspiration av “lagom” men inte bara det utan också om Turkiets närmanden till EU. Sen berättar du själv vad Sann dialog är.
Jag fortsatte inte insistera på att få lyssna på programmet innan det sändes pga att jag fick svaret “Sen berättar du själv vad Sann dialog är,” vilket jag ångrar nu, jag borde ha insisterat.
Resultatet på ett objektivt sätt om programmet som sändes kan sammanfattas med följande punkter:
1. Den riktiga intervjun vi gjorde på engelska i tre timmar har överhuvudtaget inte använts i programmet.
2. Programmet har blivit producerad med enbart halva kapacitet för att vara billig genom att min röst på turkiska -hur nu svenskar skulle förstå – följdes med den spontana översättningen min fru gjorde -utan att ha vetat om att det skulle användas på det sättet, skulle inte heller ha gett sin tillåtelse till det-.
3. Programmet fortsätter och slutar med en icke-objektiv presentation av mig, där jag presenteras som den slåss emot konceptet lagom medan Negar Josephi själv oskyldigförklarar sig själv (varför hon nu behöver det) i ett eget konfrontation med lagom, en olycklig och felaktig bild precis som jag befarade. Ordet ”konspirationstanke” förekommer flera gånger är inte heller någonting som jag har sagt eller menar utan är en fri tolkning från journalistens sida. Jag tycker att lagomregler måste läsas av och förstås på ett mycket djupare plan med allt vad det innebär. Mina tolkningar rör enbart definitionen det som berövas för människorna och samhället pga lagomregler som jag erfar och upplever, absolut inte vad innehållet är, orsaker eller dess mekanismer.
4. Programmet ger en missvisande bild av mig som konstnär: den felaktiga bilden får mig att framstå i slutändan som en konstnär som har gjort en videoperformans för att få uppehållstillstånd trots att jag har påpekat det motsatta otaliga gånger för Negar Josephi. Jag har aldrig tvekat och visste hela tiden att jag skulle få positiv beslut från Migrationsverket. Mitt mål med videoperformansen var att uppmärksamma och lyfta fram ett stort problem med långa väntatider och ett ohumant behandlingssätt som drabbade 6500 människor då och kanske på det sättet kunna hjälpa dessa. Förutom finns det ett allvarligt misstag till i programmet om att jag skulle ha fått permanentuppehållstillstånd vilket jag ännu inte ens har ansökt om.
5. Även om man skulle förlåta och bortse från allt jag skriver här ovan, är det oförlåtligt att man trots det löftet som gavs till mig om att hela min kallelse till projektet “sann dialog” -som är mycket viktig för mig- på svenska skulle läsas upp i programmet, har man faktiskt hoppat över den.
6. Under den spontana översättningen använde min fru “medel svensson” av misstag som hon senare rättade till “medel svensk” efter ett förklarande svar från mig -vilket är också inspelad på samma band-. Negar Josephi har trots det valt att använda just det felaktiga uttrycket ”medel svensson” vilket understödjer den dåliga imagen som genom programmet har tillskrivits mig.
7. Programmet har blivit läxa och en anledning till att jag aldrig kommer att tillåta intervjuer att sändas utan min tillåtelse i fortsättningen.
Intervjun för P1 var det fjärde intervjun som gjordes med mig i Sverige: tidigare SvD, SVT och SR P2. Jag är känd för att vara en konstnär som väger sina ord väl och står för det han säger. Jag förnekar inte en enda mening som jag har sagt i intervjun men jag sätter mig emot kontext som dessa placerades i. Detta är inte bara ett brev av missnöje. Till skillnad från de tre andra intervjuerna, visar denna intervju en subjektivitet långt ifrån professionalism och oansvarighet som troligen beror på dålig underbyggnad och brist på ett vidare perspektiv som krävs för att diskutera på djupare intellektuella plan. En konstnärsporträtt skulle glädja mig vilket säkert är tanken för kulturradion men om jag känner mig så här missnöjd borde ni tänka över möjliga anledningar. Jag tycker att jag inte är den ende som har blivit utnyttjad utan även kulturradion.
Jag överlämnar resten till er och vill bara säga att jag inte tillåter att programmet återsänds någonsin.
Frågor och svar som ingick i mailen:
NJ:
Hakan. Jag sitter och klipper i intervjun och jag har en fråga till dig. Du generaliserar ibland och talar om svenskar och invandrare som är på vissa sätt. Hur kan du generalisera så hårt när du bara har bott i två år? Skulle du acceptera om en svensk generaliserade turkar lika hårt om den bodde i Turkiet. Det är en viktig fråga att ha med i programmet eftersom annars kommer lyssnarna undra över detta.En till fråga.Vem är invandrare och vem är svensk för dig? När slutar man vara invandrare och när blir man svensk?
HA:
SVARAR och UPPMANING
Jag ska besvara dina frågor men jag vill samtidig påpeka att min uppmaning som finns nedanför svaren är viktig.
Först av allt mina svar:
Istanbul är en stad med kosmopolitiskt mångfald, multikulturell och etnisk mångfald som förändras varje stund och är mycket större och blandad stad än Stockholm. Om du skulle flytta till stockholm som en Istanbulbo, du kan göra vissa observationer mycket snabbare och nå vissa slutsatser tidigare.
Det är dock framförallt det vardagliga livets stränga och kärva regler tvingade mig att göra dessa observationer och nå slutsatser så snabb, det tvingar mig än idag. Jag har talat om för dig att jag inte är den förste som har gjort dessa observationer utan det finns många fler som har gjort liknande observationer långt innan och det finns många fler undersökningar och forskning inom området. Nej, jag skulle inte bli arg eller förvånad om en svensk skulle göra observationer och nå slutsatser som resultat av dessa om mitt land på en mycket kort tid och delgav mig dessa. Jag skulle lyssna på honom eller någon annan oavsett vilket land eller kultur de kommer ifrån, jag skulle hålla med om det som jag samtyckte, eller om inte; skulle jag berätta mina åsikter som skiljer sig från hans.
I mitt kultur är detta företeelse i sig självt inget man ser med förvåning eller finner konstigt; att någon efter kort tid i mitt land skulle ha mod att berätta om sina observationer som berör mitt land.
Dessutom om dessa observationer och slutsatser omfattar och förmedlar viktiga delar och detaljer som är svåra att uppmärksamma av mina landsmän, skulle det göra mig ännu gladare, ge mig anledning att gratulera dem och även föranleda mig till att dra lärdom av det…
Frågan om när en invandrare bli svensk är i grunden en fel fråga med beklaglig missvisande retoriskkälla. Frågan kan omformuleras endast så för att vara meningsfull:
När kan en invandrare frigöras, komma ur fällan av att vara begränsad till att vara just “invandrare” som fängslar och diskriminerar honom, när kan han tillhöra samhället i en Sverige som är mångkulturell och få chansen att vara den han är utan att känna sig avvikande, för lite, för mycket eller främmande.
Den andra änden av samma fråga kan ställas så här:
När kan en svensk känna sig fri, rik, ha mod till och känna sig bekväm med att vara den han är och vara till freds och lycklig lottad för den multikulturella rikedomen, när kan han frigöras ifrån föreställningen som håller honom fången, faktiskt lika fängslad som invandrarna, föreställningen om att han är för “lite”, otillräcklig, att känna sig både som husvärd i sitt land och samtidig olycklig, fattig i själen och känna nästan “mindrevärdeskomplex” över sin tillvaro.
Den skoningslösa kylan från Lagom som kategoriserar och skickar alla människor dit de tillhör kan endast brytas ner genom att besvara frågorna med båda sidorna. Endast genom att vilja svara på dessa frågor, kan de individer som underkastar sig eller försöka anpassa till dessa dolda lagar frigöras denna tillvaro och genom att ge svaren kan frigöra sig och känna sig som vinnarna. Lagom är det medlet och makten som svensken använder sig utav när han känner sig underlägsen, men dess destruktivitet är mest riktad till denne. Tyvärr! Denna tillvaro med den köpta föreställningen om att vara otillräcklig och bristfällig tvingar ett samhälle att skydda sig själv – egentligen utan anledning- och kämpa, ger mera näring åt lagom. Jag vill nu uppmana dig om en viktig sak:
Om du minns och hörsammar vårt första samtal, värdesätter mina huvudtankar från “öppet brev” som jag väljer att skicka dig igen här nedanför, kommer du att inse att “jag inte är en fräck konstnär som har fått lagom på hjärnan och trots att ha bott här i bara två år, gör massa uttalanden och drar massa generella slutsatser med tron på att jag har rätten till det”, du kommer att se att det är inte den bilden jag vill ge och att jag inte är heller det.
Speciellt vårt andra samtal (som Leyla har översatt), tror jag att du också samtycker, har präglats väldigt mycket av “det som intresserade dig och det du hade egna frågor om” och det blev mera utav ett subjektivt utfrågning. Huvudkällan till mitt skapande är naturligtvis inte bara “det jag motsätter mig till dolda lagar av lagom” .
Om du inte använder mina ord som beskriver mitt skapande genom konst-lekar, egenskapen av vara neo-fluxus konstnär och mitt sätt att använda provekationer och använder hela kallelsen till mitt senaste projekt “sann dialog” i ditt program, skulle du göra mig och vår intervju en orättvisa. Med tanke på den tveksamma situationen vill jag gärna höra programmat innan den sänds. Hoppas att du tycker att jag har rätt att göra det.
Jag känner ett behov av att påminna dig om vissa saker jag har sagt i “öppet brev”, som är sagda med kärlek, intresse och ömhet för det här samhället och landet:
“Jag kan faktiskt säga att även de första verksamheterna som jag kommit i kontakt med var de olika utbildningsbolagen eller skolorna som höll utbildningen. Det finns en rad olikheter. Man börjar lära känna det här landet tillsammans med dessa. Det rinnande vattnet, gratis varmvatten, gratis uppvärmning. Att frysa ihjäl inomhus i detta land kommer inte på tal. Styrkan av den kollektiva trafiken… Jag observerar det breda metronätet, tänk att man äntligen kan säga att det även finns metro i Istanbul. Jag observerar vägarna. Jag observerar olika liv som flyter jämsides med mitt.”
“Under samma tid, fick jag bevittna en annan process. Det var en rapport, en studie som min fru var inblandad i. Det var en forskningsstudie om de kriminella gängen i invandrartäta förorter som jag fick ta del av genom min fru. Det gick ut på att göra intervjuer med folk som bodde i dessa områden för att höra deras syn på saken och resultatet blev starkt.
Resultatet gjorde att jag lärde mig en massa saker även sånt som jag själv skulle insett som säkert skulle ha tagit längre tid annars. Dessa människor hade flera önskemål. De ville bli sedda. De ville också bli av med sin “andra klassens medborgare” status, ett begrepp som inte är riktig accepterat men ändå sant. De ville ha jämställdhet och lika villkor speciellt när man söker arbete, väljer arbete och arbetsvillkor… De ville ha en jämställd arbetsmarknad som är öppen för alla, oavsett etnisk bakgrund.
De talade om att inga tjänstemän inkl.polisen var kvar i dessa områden efter kl. 19. De berättade om kriminella gäng som växte i dessa områden som vare sig man ville eller inte pga förutsättningarna som rådde, att dessa även bevakade säkerheten i förorten. Helheten visade att det växte en helt ny livskultur, nya vanor bildades och kommer fortsätta att bildas.”
“Jag menar inte att landet var fattigt, inget blev till något sedan det blev fylld. Man får inte se det så. Landet som har en stark shamanistisk kultur upp i norr, har så starka rötter och relationer med sina underjordiska krafter, en stark mytologi, ett land som har odlat en kultur som är djup med sorg med livets helt andra ansikte som är så ensam, så fjärran och så kall. Hur är det möjligt att en Bergman växer upp här annars?”
“Jag älskar naturen här. Jag älskar det sättet barn prioriteras i vardagliga livet. Jag älskar människornas respekt till naturen och djuren. Jag älskar himlen. Men t.ex. en av dem första sakerna jag lärde mig var rena motsatsen till det här. Jag har aldrig mött så många unga människor som behandlar sina äldre på så dåligt sätt och så respektlöst som här. Det är nästan som om de unga har en hemlig överenskommelse.Man ser de äldre som att det är onödigt att de lever och vistas /finnas här överhuvudtaget. Eller att de äldre är dem som äter upp det som andra arbetar ihop. Ungdomarna är hårda.”
“När man ser saken härifrån når man till slut “ensamheten”. Jag hade inte kunnat föreställa mig i förväg ett land med så många människor som lever i sin ensamhet. Denna ensamhet -även om man nu har lämnat den och flyttat till staden- har förstås en del av sina rötter i det sättet man levde på för ett sekel sedan, att man levde isolerat, utspritt på större yta med 2 km’s avstånd mellan husen på landet i bondesamhällena som har sin speciella djupa kultur av ensamhet.”
“Men jag kommer inte glömma just en speciell dag. Den dagen som började som en intressant observation och sedan blev till en djup lärdom:
Det var en resa i tunnelbanan från stan till förorten i en vagn med flera svenskar och invandrarungdomar. Medan ungdomarna satt och hade lugna samtal sinsemellan, satt jag och de andra svenskarna stilla och såg omkring oss… I en stund där de hemliga och outtalade lagarna om hur man ser på just sådana ungdomar rådde i vagnen hos svenskarna som satt, så plötslig smälde en av de ungdomarna vagnfönstret med handen “Pang!”. Alla i vagnen studsade upp från sina säten. De blev chockade. Ungdomarna däremot, de gick lungt tillbaka till sina samtal. Det verkade som om de inte såg folk runtomkring sig. Det följde en stund av missnöjesläten från andra resenärer tills det började bli lite lugnare igen, den här gången var det en annan invandrarungdom som skyndade sig att smälla fönsterrutan. Då började man att förstå vad som höll på hända. Det var lekens regel: Vem som skulle fånga först, hinna först att smälla rutan när det kom ett förbipasserande tåg. En simpel lek. En lek som blir rolig och rik i och med reaktionerna från de förvånade svenskarna i vagnen, nöjet som bibehålls med det. Vem talar med vem och om vad? Vem vill säga vad och till vem med denna lek? Det är så mycket som sägs egentligen!
Såsom “lagom” är en samling attityder, mimik, färdiga meningar och ord, är det tyvärr så att det förtjänar den reaktionen enligt invandrarungdomarna. “Lagom” innefattar även det inre språket där rasismen får möjlighet att växa. Tyvärr är det så! Ingen är medveten om det och upplever det så. Människorna här vet med sig som civiliserat samhälle att de är ett civiliserat, rättvist och solidariskt folkslag. De andra som inte är svenskar, inte räknas till svenskar, fortfarande är “invandrare”, de kommer att förbli så, att de en gång vandrat in i det här landet och alltid kommer att fortsätta att vandra in… När kommer det här samhället att bli det nya Sverige enligt alla? Vore det möjligt. Omöjligt! Världen rör på sig dundrande. Flyttandet finns överallt, från överallt till överallt… Det finns dock en skillnad, flytten hit är annorlunda jämförd med flytt mellan andra ställen där historien har flera gemensamma nämnare som krig, tortyr, massaker, svårigheter, folkkamp, där folken har upplevt liknande saker och därför har en annan inställning och förståelse. Flytten hit är en annan, till ett land med en historia helt olik de andra, för att hitta hjältehistorier måste man nästan gå tillbaka till vikingatiden, vad bra att det inte har funnits stora krig de senaste århundradena, vilken tur att det inte funnits tortyr, stora förluster och landssorger.
Jag vet inte. Dessa är reflektioner från en konstnär som levt här drygt ett år. Ni kan lära känna mig med dessa, se var jag är idag, vad jag kan tänkas göra imorgon, hur mitt skapande kommer att se ut, hur jag kommer att leva, om jag tänker bli svenskmedborgare…
Jag håller på att “landa”! Hör jag hemma här? Nej. Men hör jag hemma “där”? Nej. Som vilka? Redan nu, som alla andra utlänningar… De kan inte höra hemma här. Tredje generationen är här. De som föddes här. De som inte har ett annat land. De som inte har “vandrat in”. Men de känner sig inte som svenskar. De tillåts inte känna sig så. Med sina namn, definitioner och genom att vara “invandrare”… Men de har ju inga hemländer! Det har jag. Kommer det att kännas mindre stark? Vet inte. Kommer det att vara starkare? Jag vet inte. Men jag håller på att “landa” här. Jag har ett hemland men det är det inte lika mycket som förra året.
Vi lever i en obarmhärtig värld. I den obarmhärtiga världen finns det chans för allt att flyta mycket bättre i det här landet. Jag är en konstnär som ser just den möjligheten och som kanske kan arbeta för att förverkliga den förening som behövs för att skapa den chansen. Jag vill skapa just utifrån den och för den.”
NJ:
Men för att vara på den säkra sidan. Kan inte du berätta lite kort mer om konst-lekar. Vad det är?
HA:
OM KONST-LEK och ANNONS
Lek-språket tillhör de äldsta/arkaiska språkreferenserna vi har. Både rent historisk och även från våra egna liv…Jag skapar en konst-lek för att bjuda in åskådaren till denna lek, min åskådare som har en föreställning om sig själv som en person utan skaparpotential och inte har vetskap om denna potential. Genom att locka honom in med det lek-språket som han behärskar väl, bereder jag grunden för att han ska känna sig ledig och bekväm i denna tillvaro. Med andra ord, på det viset skapar jag en aktivitet som han deltar i, kanske med eller utan vetskap om det, en aktivitet med sina regler men även erbjuder till att ha rolig, och som formas med hans deltagande.
T.ex alla deltagare som skickar in sina bidrag till “sann dialog” har faktiskt tillgång till en stor skapandeplattform. Han kan själv bestämma hur han ska använda sig själv, kameran, omgivningen som inspelningen sker i, formar sina svar och sin röst såsom han önskar och redigerar videoinspelningen som han vill. Under tiden vet han eller känner till att alla andra deltagare har samma möjligheter som honom, känner nyfikenhet och spänning inför de andras skapande och förändrande makt i aktiviteten och vilja komma till utställningen som formas slutligen av mig, konstnären som har kallat till denna konst-lek för att se slutresultatet som en deltagande konstnär. Konst-lek är just det här.
ps: Jag läste just annonsen på Kulturradion hemsida, jag tänker att texter “I väntan på att få besked om uppehållstillstånd” och “Hakan Akcura som berättar om väntan på svaren” kan missförstås som att jag inte fick uppehållstillstånd utan väntar fortfarande. Det är ju inte fallet, jag har fått uppehållstillstånd som du vet.
Hakan Akçura
hakan akçura 