REVA: Är det en annan svensk flagga?


Hakan Akçura / 2013, Stockholm

Det var väldigt fuktigt och mörkt. Jag var rädd. Jag skakade. Jag försökte vara lugn och det enda jag frågade pappa var ifall det var långt kvar tills vi var framme. Jag började förstå att mina föräldrar inte kände till något av sorgen jag bar på och inte ville veta något om mitt dolda förflutna. Jag började tro att mina känslor inte var viktiga för en enda människa.

En kloakarbetare kom med ägg till oss, han bar dem med tänderna. Han var tvungen att krypa för att nå oss.

Det sipprade vatten över väggarna.

16:30 biljettkontroll Gamla Stan.

Min lillebror var aldrig rädd.

Jag längtade efter att se min storebror eftersom jag trodde att han skulle kunna skydda mig. I hopp om att få syn på honom, tittade jag rutinmässigt ut genom ett nyckelhål när ingen såg mig.

Det senaste tipset vi har fått in kom kl 16.30. Kanske betyder det att Reva-poliserna fått ledigt idag (man kan ju hoppas!), men om inte: glöm inte bort oss i lördagsvimlet!

Vi sökte skydd i ett förråd, gömda i det allra innersta hörnet under en hög med cementsäckar. Jag lutade mig mot min lillasyster och kände hennes hjärta smattra.

Jag såg uppslagna dörrar, möbler i oordning, fjädrar rivna ur sängkläder, svävande i luften.

Hennes främsta bekymmer i livet var förutom hennes betyg hennes fräknar. Hon spenderade alla sina lunchpengar på exotiska krämer för att befria sitt ansikte från dem.

Nu var hon borta.

Polis vid T-bana Slussen Kl 19:00.

Till en början var jag mycket rädd, men senare vande jag mig vid det.

Vi blev förföljda till Boston av jägare från Georgia.

Min mor gav mig till en man från ”underjorden”. Det var för att jag var judisk, sa mannen.

Jag tog mina fyra små barn och flydde.

Jag hoppas på att få höra från dig igen.

Massor med poliser och några väktare i Rinkeby. Kl 23.00.

Folk tyckte synd om oss och en dam gav oss gåsbär.

Jag kommer aldrig glömma människorna – stönande, bortdomnade skuggor – de rörde sig sorgset, tvekande.

Det är en ohygglig känsla. Du vet, du är bland människor men du är som på en öde ö.

Total isolation, total ensamhet.

Varje gång jag försökte bryta tystnaden blev jag snabbt påmind av andra vilken tur jag hade, mer tur än de flesta.

Danuta och Maria skaffade falska ID-kort åt mig och min syster. Vi gömde oss nedsänka i vatten hela natten. När morgonen kom gömde sig också andra i vassen och jag hörde en vakt ropa: ”Jag ser er där; kom fram!”

De flesta lydde, men vi gömde oss i vattnet i ytterligare flera dagar.

Jag drog fram en resväska från under min säng och la henne i den och sa till henne: ”Du får inte gråta och inte prata. Du får inte säga ett enda ord eller ropa”. Hon hade rött hår, ett fräknigt ansikte och var alltid prydligt klädd i en svart skoluniform med en lysande vit krage. ”Om du gör ett enda ljud kommer de att ta dig och du kommer dö”.

Jag färdades på natten: låg lågt hela dagen… jag stannade inte en enda gång: så stor var min rädsla för att vara förföljd av slavägarnas jakthundar från Södern.

10 poliser söker igenom tåg på Medborgarplatsen. Kl 23.30.

Medan övervakaren åt kvällsmat tog jag av mig skon och slank ur kedjan och sprang. Jag sprang… jag hörde rop efter hundar att jaga mig med…

När jag tittade ut genom fönstret var bussar uppradade utanför porten.

Den natten stal jag en båt och lyckades ta mig ända till Ohiofloden… efter att ha tagit mig över den gömde jag mig på en bro som hade två våningar. Mina förföljare passerade rakt under mig och jag kunde höra varenda ord de sa.

24.00 Polis i Rinkeby, Gullmarsplan och Medborgarplatsen! De söker igenom tunnelbanetåg!

Cops in Rinkeby, Gullmarsplan and Medborgarplatsen! They are searching through subway trains!

Johannes Anyuru och Sara Westin

Reklamlar

Two friends / İki arkadaş

Geçtiğimiz haftalarda, “PAI 2010” sergisine katılmak üzere Aleksandropolis (Dedeağaç) ve Samotraki’deydim (Semadirek).

Sergiye “Bak ne güzel denizkabukları!” adlı videomla katıldım.

Aradan 11 yıl geçtikten sonra yeniden o adada olmak benim için çok heyecan vericiydi. Bu geziye, Samotraki’ye dair izlenimlerimi ve bizim sergimizden yola çıkarak Yunanistan’daki sanat organizasyonlarının niteliğine ilişkin eleştirel notlarımı daha uzun bir yazıyla yakında yayınlayacağım.

Bugün, Samotraki’ye geçmeden önce konakladığımız Aleksandropolis’te otel odamda yaptığım yeni bir videomu yayınlıyorum.

Aylar önce LiveLeak sitesine 17 Haziran 2007 tarihinde eklenmiş bir videoyla ilk kez karşılaşmıştım. “Yunan polisi Arnavut göçmenleri dövüyor” başlıklı, 5 dakika 19 saniyelik video, Yunan polislerini ve arkadaş oldukları belli iki ergen çocuğu, polisin çocukları birbirlerini tokatlamaya zorladığı bir işkence seansında belgeliyordu. Az işkence görmedim, az işkencenin tanığı olmadım, bu yöntem benim gözümde en acımasız ve adice olanlarından…

Çaresizdim, elimden ancak şu gelirdi: Videoyu manipüle ederek, aynı iki çocuğu birbirlerine ancak okşarcasına dokundukları, tokatlamadıkları bir hale getirmeye mak. Bu çabam ve yeniden teşhirim, o çocuklara ve ardından benzer işkencelere maruz bırakılacaklara ne kadar yardım edecek, sorumlularının cezalandırılmasını ne kadar sağlayacak bilmiyorum ama amacım tabii ki bu.

PAI 2010 düzenleyicisi arkadaşlara, bu videoyu, bir geç katılım videosu olarak Samotraki’de sergilenmek üzere önerdim.

Serginin anakavramı “çocuk”tu. Etkilendiler, ilgilendiler, yunan kamuoyunun bu videodan haberi olmadığını söylediler, videonun orijinalinin yunan polis iç soruşturma örgütüne iletilmesini istedikler, sergilemeyi düşündüler.

Birkaç saat sonra da, önümüzdeki aylarda düzenleyeceklerini hatırladıkları, anakavramı bu kez “sınır” olacak bir sergiye daha yakışacaklarını düşünüp kararlarından vazgeçtiler, bana sözkonusu bu alternatifi sundular, ben de kabul ettim.

….

PAI 2010 sergisi, videomun güçlü ışık altında ve haliyle oldukça soluk sergilenmesi dışında hiçbir kusuru olmayan başarılı bir sunumla açıldı. Sergi üç gün sürecekti. Sonra…

Sonra, açılıştan iki gün sonra yeniden ziyaret ettiğimde büyük bir şaşkınlıkla gördüm ki “Bak ne güzel denizkabukları!” sergilenmiyor. Gözlerimin önünde sergiye giren o altı genç Selanikli sergide benim işimi göremeyecek, bilemeyecek, izleyemeyecekler.

Haliyle hoşnutsuzluğumu oldukça net ve sert bir biçimde ifade ettim. Benden sakladıkları gerçeği itiraf etmek zorunda kaldılar: Bilgisayar ve projeksiyon makinesi sadece açılış gecesi için bulunabilmiş. Sergi günleri için yeni bir alternatif de yaratılamamış. Eklediler sonra: Zaten Samotraki’de olmam, yaşadığımız keyif yetmemeli miymiş bana! Yetmiyordu.

İlişkimiz limonileşti ve ben biraz da bu süreci ve içerdiklerini detaylandırarak yazmaya, Yunanistan sanat ortamında tartışmaya açmaya bu olaydan sonra karar verdim.

Dolayısıyla “İki arkadaş” belki de, bir ceza olarak, düzenleneceği söylenen “Sınır” anakavramlı sergide artık gösterilmeyebilir. Umarım ki en azından bu tekliflerine sahip çıkmayı sürdürecek kadar profesyonelliklerini unutmamışlardır ve ben yanılıyorumdur.

Yine de o sergiden önce “İki arkadaş”ı yayınlamak benim için zorunlu oldu.

LiveLeak’teki özgün videoyu bu linkten izleyebilirsiniz. Alttaki ise benimki (Yunanca konuşmaları hiçbir dile çevirmemek seçimimdir.):

[blip.tv http://blip.tv/play/gpRIgfuXZgI%5D