My new co-exhibition: "Interzone/Nation" at Zagreb

I will attend “Interzone/Nation” co-exhibition at Gallery Galženica, Zagreb, Croatia, between April 1- May 15, 2009
“Interzone: nation” is the second exhibition this year dedicated to the phenomenon of globalization. The topic of the exhibition deals with the impact of globalization processes on the projection of national identities. For instance, during the nineties, the countries of Middle and South-East Europe – which were looking for their place on the redrawn map of Europe – found themselves in a paradoxical position in which they had to denationalize their economy and nationalize their culture at the same time. The more a form of cultural practice seemed traditional and more particular, the more it was presented as a model by which other newly formed states were to follow in the process of self-identification. The following artists will point to this paradoxical position of projecting national identities: In his video work, Hakan Akçura (TR, S) will show the problems non-EU immigrants face in EU countries. A young artist from Dubrovnik working in Zagreb, who works under the art name of Id Sarup, will present himself with a video work in which he uses the television programme of the Croatian National Television (HRT) to bitterly and amusingly comment on the social state of affairs in Croatia.
Meanwhile, Ana Lozica and Jasminka Končić will use their photographs, digital montages and animated films to point to the role of sport in forming (not only) the Croatian national identity. A video work from Saša Karalić (NL, BiH) under the title “Schwabo” will deal with the hybridism of every identity, including the national one, as well as its paradoxes and contradictories.

” (…) The concept of the nation is a complex one; to try and define the notion means taking into account a wide rage of criteria such as language, culture, dissent, history, religion, etc. Such so called objective criteria can be found in many of contemporary definitions of the notion of nation, such as the following: A nation is a relatively self-sufficient and stabile national life community, stemming out of the historical development of the associating of people into communities for the purpose of survival and development, which is characterized by a uniform state territory, common economical life, specific culture and language, adequate religion, a developed collective and individual awareness of national feeling. Another element is included in this complex definition, which can be labelled as a voluntary definition of a nation, the most famous of which is that of the French philosopher Ernest Renan. In his 1882 lecture What is a nation? he concluded that the nation is a daily plebiscite, which is based on the individual’s subjective criteria.

In the 21st century the problem of nation and its self-definition is not less complex; in fact, it could be argued that the question is more complicated than ever, especially when observed in the context of globalization. Globalization has not treated kindly the nation as idea, concept and social reality. The nation was associated with the backlash against irresistible historical forces, doomed to obsolescence by global postmodern culture, deprived of its institutional shell by the decline of the state, and with a questionable reputation among social scientists to boot, the nation appears to be rapidly fading into little more than a historical phenomenon. [2]

In the last couple of decades, central and south-east Europe found itself caught up between two extremities: between East and West, between capitalism and communism, between globalization as a factor of unifying and the tendency to create one’s own identity. In the early nineties, countries of this area found themselves in the paradoxical position in which they were to denationalize their economies and nationalize their culture at the same time. Today, the question arises – what does globalization mean for this area, what changes will it bring, how does it affect the projection of national identity? It is certain that in the contemporary world, the problem of nation and national identity cannot be examined separately from the process of globalization. This exhibition therefore looks at the phenomenon of nation and national identity within the globalization process, as well as the problems, paradoxes and ironies arising from that correlation (…)”
(Nina Pisk)

Ivana Hanaček, Klaudio Štefančić
Assistant curators: Sanja Horvatinčić, Nina Pisk
Interzone / Nation, exhibition April 1 – May 10, 2009.
Saša Karalić (NL, B i H)
Id Sarup (HR) Hakan Akçura (TR, S) Jasminka Končić (HR) Ana Lozica (HR)

My works at the exhibition:

1. Open Letter to Sweden Migration Board (Öppet Brev till Migrationsverket / İsveç Göçmen Bürosu’na Açık Mektup) Videoperformance (51 min.) 2006 2. Good morning (Godmorgon / Günaydın)
Videoperformance with two parts

Epilog (07.31 min.) Godmorgon (98.18. min.) 2007

Epilog (Swedish with turkish subtitle)


My video by name "Catharsis" at the1st International Roaming Biennial of Tehran

My new video by name “Catharsis” is presented for the first time at the1st International Roaming Biennial of Tehran in Istanbul, Turkey.

This video is first of the works among my new video-creation line “Recording”.
I have made serial videos with my identity of only being recorder and maker in this line.

Catharsis from hakan akcura on Vimeo.


(05:25 min.; 2008; Stockholm)

Gamla Stan is the center area of Stockholm.
Oldest and more touristic zone of the city.
Other side of the Gamla Stan subway station is seeing inland sea, have a nice panorama but trashy…
When I recorded some scenes at this area a few young men which were high came up to me and wanted to do “rap” in front of my camera.
I said: “Okay!” and recorded them.
I was only a recorder and a witness.

All big metropols in Europa need this kind of purifications.
Immigrants could help.
I’m sure.

“Urban Jealousy”
the 1st International Roaming Biennial of Tehran
30th May – 6th July 2008

Hafriyat Karakoy, The Realm of Manifold Arts :
Necatibey Cad. No: 79 Karakoy Istanbul, Turkey

Curated by Serhat Köksal and Amirali Ghasemi

The theme of this biennial is URBAN JEALOUSY. A Jalousie (“jealousy” in French) is a window that one can see through but not be seen; barriers that allow us to observe the world without being invited to the table. Iranian artists are given an understanding of what goes on in the world without being offered a single opportunity to communicate their thoughts – outside of our very own jalousie window: a rigid ethnic frame within an extremely politicized context.

Of all the huge urban areas around the world, Tehran stands out as a different kind of Megalopolis. It boasts one of the most dynamic art scenes in the Middle East even as the city itself deals with a rudimentary public transport system, an exploding population crisis, and an ever-increasing sprawl of mass housing; An unsightly city of experimental architecture that swallows entire villages and towns without offering them any sort of public services.

Despite its complicated urban situation – which according to experts has already spiraled out of control – artists’ societies in Tehran continue to hold numerous biennials in semi-tribal fashion. A great number of these events are government-sponsored projects whose outlook and also their premises can shift 180 degrees from one year to the next. Each community has its own set of ceremonies, as a result of which, any sense of solidarity among the artists is lost.

The Tehran Visual Arts Festival, The Calligraphy Biennial, The Sculpture Biennial, The Cartoon Biennial, The Painting Biennial of the Islamic World, The Graphic Design Biennial, The Children’s Books Illustration Biennial, The Painting Biennial, The Poster Biennial, The Poster Biennial of the Islamic World… the list is endless.

Although the legendary “TEHRAN BIENNIAL” goes back 50 years, not a single one of the above-mentioned events can be considered a biennial by prevailing and accepted international standards”. An arts society recently published a call to boycott the upcoming Painting Biennial in order to demand a professionally curated exhibition, protesting the open call process and a “jury” they deemed unacceptable.

It seems impossible to have a proper Tehran biennial in Tehran, so our sprawling city and its elitist art scene remain excluded from the highly competitive art market in the region despite being surrounded from all sides by lucrative biennials and auctions. We may have great artists living and working in Iran, but we don’t have a chance to share the profits.

Tehran, as one may suppose, does not seem interested in presenting itself as a desirable destination for cultural tourism, by playing it ‘cool’ like other global cities, or scramble to be hip by coughing up the membership dues to be in the international art market.

So, to jumpstart the process, and after a long discussion with my friend, Serhat Koksal – a critic of the global biennialization process – we decided to curate a ‘mini’, on the move, Tehran biennial. To not only stop complaining about the current situation but to benefit from the advantages of it. An independent, low- budget, traveling exhibition which can be presented almost anywhere. We will travel like nomads, carrying artwork, objects, texts, and whatever, in a package no bigger than a medium-sized suitcase, preferably weighing less than 20 Kg., so it can be carried on any cheap flight.

Urban Jealousy will end its journey in May 2010, but Tehran’s Roaming Biennial will carry on. Feb 2008

Amirali Ghasemi
Biennial Tehran in Istanbul 10.06.2008 ntv

"Jag, min husses hund" och "Godmorgon" Sverige!

Jag, min husses hund
Carl Mikael von Hausswolff,
Hakan Akçura,
Dmitri Plax,

ARK – Dariush M Doust,
Dror Feiler

TEGEN 2Projektplats, scen och utställningsyta

Vernissage torsdagen den 25 oktober, kl 17 – 20

“Den svenska inställningen till invandrare är motsägelsefull men på det hela taget tolerant och fördomsfri. Däremot oroar en latent fientlighet mot muslimer.”
(Huvudledarkommentar i DN 27 sept – 07 efter mångfaldsundersökningens rapport).

Kring en text av Orhan Pamuk ur romanen “Jag är en hund” kretsar utställningen “Jag, min husses hund”.

Här kommer själva hunden till tals – “skällande” från historiens bakgårdar. I det symboliska mötet, ja själva brytningspunkten mellan väst (“oinskränkt” yttrandefrihet) och öst (“villkorad” yttrandefrihet).

I utställningen möter vi hunden och “hundlivet”, i den muslimska resp västerländska världen beroende på VEM DU ÄR, VAD DU GÖR OCH VILKEN HUND DU ÄR. Med andra ord en utställning som vill utmana allas vår malliga självgodhet, och de fördomar vi inte anser oss besitta, oavsett om vi kommer från väst eller öst, är jude eller arab, svensk eller blatte.

TEGEN 2 har till skillnad från traditionella gallerier och konstscener den stora fördelen att kunna göra blixtsnabba nerslag i samtidsdiskussionen, och därmed både fördjupa och nyansera frågorna: kan samtidskonsten vara mer än njutning, vara och statushöjare för de få och/eller tom provokativ gest för de många. Kan/får konsten också spela en verklig roll i det fördjupande offentliga samtalet när den blir känd för de många?

Så låt oss tillämpa lite “derridastisk” strategi, (en tillämpning av Derridas tänkande) som specialiserade sig på att söka efter vad som inte står, vad som inte sägs och vad man väljer att glömma bort. Vilket ofta är mycket mer avslöjande!



Öppet tord-sönd 12-17
utställningen pågår t.o.m 18 november
Bjurholmsg. 9b

T-bana Skanstull
08 – 6442717



87 min.
Hakan Akçura, 2007, Stockholm

Godmorgon (Epilog) 

8 min
Hakan Akçura, 2007, Stockholm

Veckans porträtt på Tidningen Kulturen: Hakan Akçura

Hakan Akçura ställer ut i Chicago

Gustaf Andersson (Tidningen Kulturen)

Kämpen för det förlängda uppehållstillståndet, Hakan Akçura är aktuell med en ny videoinstallation som ska visas i Chicago under en månads tid.
Mr President let me challenge you to face his (1-2) är inspirerad av filmerna som visade Saddam Husseins hängning.

Hakan Akçura blev rikskänd förra sommaren genom videoverket
Öppet brev till Migrationsverket. Konstverket var en kommentar och en uppmaning till myndigheten om varför han inte fått sitt uppehållstillstånd förnyat trots 10 månaders väntetid.

Centralt för konstverket är just väntetiden, det handlar om vad Akçura under den här tiden åstadkom, hur han reste runt i Stockholm och hur han betraktar mentaliteten hos svenskarna. Tekniken är ett sorts dokumentärporträtterande där Hakan inzoomad filmas utan avbrott i 51 minuter. Konstverket uppmärksammades i Svenska Dagbladet samt genom ett reportage i Kulturradion i P1.

När jag träffar Hakan i familjens lägenhet på Kungsholmen i Stockholm är han på ett glatt humör. Om ungefär en månad kommer hans senaste videoverk att visas i Chicago. I den ljusbruna fåtöljen ger Hakan under intervjun intrycket av att vara en mycket eftertänksam person. Han stannar ofta upp i sina resonemang, gestikulerar och funderar på vad han ska svara på mina frågor.

I slutet på din film ”Öppet brev till Migrationsverket” så sa du att du hoppades att ditt konstverk skulle skynda processen kring uppehållstillståndet och att den skulle bli nyttig, Blev konsekvenserna de du trott?

– Nej den skyndade inte processen med mitt uppehållstillstånd, vad jag vet. I alla fall inte som jag hade hoppats att den skulle göra. Men den kan ändå ha hjälpt till eftersom jag fick tillståndet förnyat på den svenska ambassaden när vi var i Turkiet. Vi hade på sommaren rest till mitt hemland Turkiet. Och om jag inte hade fått tillståndet hade jag inte kunnat återvända till Sverige, säger Akçura.

Du berättade i videon att du skulle se till att personalen på Migrationsverket såg filmen, hur gjorde du? Och fick du någon sorts respons från dem?

– Jag postade videon till Migrationsverket. När Svenska Dagbladet sedan skrev en artikel om mig fick jag via reportern som intervjuade mig höra att de bekräftat för dem att de sett den. Men jag har ännu inte fått någon personlig respons, säger han.

Hakan Akçura fick till sist efter tio och halv månads väntetid sitt tillfälliga uppehållstillstånd. Ett tillstånd som går ut nu i augusti, men förhoppningen är att han därefter kommer få ett permanent uppehållstillstånd, det brukar nämligen vara praxis. Men i och med att det tog tio och en halv månads tid förra gången så kan man aldrig veta att så blir fallet.

Hakan Akçura är noga med att kalla sig för neo-fluxus konstnär. Det är ett begrepp som han själv föredrar att beskriva sin konst med, men det är även ett begrepp han fått sin konst betecknad som av flera kritiker. Första gången någon kallade hans konst för neo-fluxus var under konstbiennalen i Istanbul 1995. Fluxus kännetecknas av att man blandadade flera olika konstnärliga uttryckssätt som litteratur, musik och bildkonst.

Just nu är Hakan aktuell med videoverket Mr President let me challenge you to face his (1-2) som kommer att visas upp på Time Travelers: Video and Time based art festival i Chicago under en månads tid. Verket är starkt inspirerat och är en sorts utveckling på filmerna av hängningen av Saddam Hussein som tidigare fanns utlagda på

– Internet och särskilt sajter som You Tube och Myspace har betytt mycket för konsten. Det har blivit möjligt för konstnärer att ställa ut verk som tidigare ansetts obekväma och provokativa för de redan etablerade konstinstitutionerna. Genom de här sajterna kan går det nu att nå en masspublik med otroligt enkla medel. Jag räknar med att ungefär femtio tusen redan har hunnit se Mr President let me challenge you to face his (1-2), säger Hakan Akçura.

Vad vill du uttrycka genom att använda en bild på George W Bush´s ansikte placerat på Saddams huvud i din videoinstalllation?

– Jag vill bland annat ifrågasätta det demokratiska tillvägagångssättet med att avrätta Saddam Hussein. Mitt verk är tänkt att tvinga Bush till en konfrontation och är egentligen ett sökande för personlig rättvisa mot systemet. Att filmen om Saddans hängning förbjöds på Youtube visar på ett tydligt sätt vad som är förbjudet på så kallade communities på internet. Fastän dessa communities vill ge sken av att vara utopiska arenor öppna för alla, säger Akçura.

Innan vi tar avsked hinner Hakan visa upp en akrylmålning från 2005 han har för upphängd hemma i sin ateljé i ett av rummen. Uppkomsten till verket My hero from 9/11 var ett fotografi från den 11 september där en okänd person kastar sig ut från den ena skyskrapan. Ursprungsbilden var tagen av en okänd fotograf och är väldigt pixlig och otydlig.

Hakan hittade bilden på Internet och säger att han i den bilden fann en hjälte. Hakan vill med målningen, som är en sorts förstoring av det här fotot, fånga hur lugn och fridfull personen var som hoppade ner och hur person accepterat sitt öde. Tavlan ska manifestera och utropa denne okände personen till en hjälte. Hakan berättar vidare att tavlan ingår i en serie med hjältar, men att han ännu inte bestämt vem han ska hylla härnäst.

Aktuell med:
Time Travellers: Video and Time based art festival, i Chicago 29 juni – 28 juli samt projektet “Sann Dialog” som bygger på erfarenhetsutbyten mellan turkar och svenskar.

Fluxus är en konströrelse som uppkom under 1960- och 70-talen. Den fångade upp idéer från dadaismen och ifrågasatte konstnärliga normer och värderingar. Kännetecknande drag var att man ville spränga gränser mellan musik, litteratur och bildkonst och kombinera dessa uttryckssätt fritt. Några exempel på konstnärer som brukar bli klassade som fluxus-konstnärer är bl.a. John Cage och Yoko Ono.

Mr. President let me challenge you to face his 1-2 from hakan akcura on Vimeo.