Den är sista chans för att se 15 högar som står mot ”rena konsten”

Korstågen komma och gå

(Gunilla Sköld Feiler)

Ibland är det en ren befrielse när ens farhågor väl besannas, som när jag läste Susanne Slöörs ”recension” av utställningen En hög på golvet på TEGEN 2. En utställning som ville utforska vad som hänt med förhållandet till skräp sen den glada modernismens dagar, då man friskt plockade ur sina skräpgömmor, härligt befriade från dagens upptornande sopberg. För ingen kan väl förneka att det finns ett samband mellan världen och konsten?

Att Susanne Slöör är en konstnär och kritiker som idogt missionerar mot texter; idéer, koncept, utställningsinformation, politiska ämnen m.m, m.m, är välkänt. De är i hennes ögon orena inslag och hör inte hemma i konsten. Detta har hon gång på gång uttryckt i polemiserande texter och recensioner. Hennes texter kan se harmlösa ut vid första anblicken, men efter att tag blommar hon ut i förakt för flera av samtidskonstens riktningar, alltifrån konceptkonst/idébaserad konst, till politisk konst och de intellektuella och politiska samtalen som förs kring dessa.

Att det under vissa perioder i den svenska konstens senaste decennier funnits inslag som ensidigt hängt verkets betydelse på tunna teorier och idéer, utan någon närmare kontakt med de visuella elementen stämmer. Då hade det varit utmärkt om Slöör hade tagit strid under en epok då teoretiserandet ofta tog överhanden. En period som lyfte fram många av dagens mera etablerade konstnärer och som självklart retat gallfeber på många konstnärer som ”missade tåget” eller var inne på ”en annan linje”. Men i dag när den strömningen inte längre är rådande blir den färg- och formpuritanism som kännetecknar kritikern Slöör en spegelvänd motsvarighet till Lars O Erixons korståg mot måleriet, i sina mest rabiata – hög-postmoderna dagar. Och som i alla fanatiska missioner blir dess förespråkare till slut helt förblindade av sina egna lysande visioner.

Sedan en tid för Slöör nämligen ett mycket ambitiöst och storstilat försök till intellektuell argumentation i detta George Bush- liknande korståg för ”den rena konsten” som inte ens kommer i närheten av Ulf Lindes uppfriskande utspel mot ”postmodernisterna” när det begav sig, som bortsett från sin alldeles självskrivna auktoritet i ämnet är både öppnare och vidsyntare i sin konstsyn än sin adept. Ulf Linde har ju till och med talat väl för den emellanåt starkt ifrågasatta konstnären Lars Hillersberg.

I Slöörs föreställningsvärld är idékonstens och den politiska konstens företrädare och deras verk förkastliga per definition. För hon drömmer om ”Den absolut onödiga konsten”; ”den rena konsten utan ärenden” – som om den fanns! Boltanski vill ”få människor att gråta”, för att bara bjuda ett exempel på en konstnär med ärende, just nu aktuell på Magasin 3. En konstnär som låter sin personliga historia färga sitt känslobärande budskap.

Man frågar sig därför: är Slöör bara naiv eller gömmer det sig andra motiv bakom hennes ensidiga programförklaringar?

Nej, om det är något man inte behöver betvivla så är det konstens ärenden, fast de förstås ser olika ut under olika epoker/perioder och för olika konstnärer och deras verk, något som alla som läst konsthistoria känner till. Men Slöör försöker skapa negativ klang kring viss konst med hjälp av detta ord; i en kampanj som går ut på att endast så kallade politiska och idébaserade konstnärer bär på meningslösa och onödiga ärenden ”som skymmer sikten”. Till att börja med kan man ju byta ut det i sammanhanget nedvärderande ordet ”ärende” mot det betydligt klangrikare ”budskap”. Men Slöör är inte dummare än att hon känner ordens valörer.

Nobelpristagaren Elfride Jelinek som i sin virtuosa skrivkonst går till furiös attack på sitt hemlands kultur har sina ärenden och budskap liksom Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga har sina. Så har det alltid varit, i litteraturen och dramatiken, såväl som i bildkonsten (Goya, Courbet, Kandinsky, El Lissitzky, Picasso, Jenny Holzer, Cindy Sherman, Lena Cronqvist, Ann-Sofi Sidén o.s.v.). För det som kännetecknar bra konst är att summan av kardemumman i verket blir större än ärendet; (en ingrediens bland andra ingredienser). Precis som en bulle!

Den ”rena konsten” som Slöör så ensidigt slår på trumman för ger därför mycket obehagliga associationer till tidigare kampanjer i historien, något som jag inte ens tror hon vill förknippas med.
Omkonst –”Konstnärer skriver om konst”

Nej, det är inte bara konstutställningar som kan recenseras av ”konstnärer som skriver om konst”, konstnärer kan förstås skriva om recensioner av ”konstnärer som skriver om konst”. Det är väl det som är själva tanken med konstsajten Omkonst: att konstnärer själva ska formulera och hojta till när konsten eller konstkritiken blir för ensidig, eftersom: ”flera starka röster behövs”, som det så uppfodrande står på Omkonsts hemsida.

Fast förutsättningarna för ett givande samtal minskar när motparten antingen saknar förmåga att läsa innantill eller är så ohederlig att denne medvetet inte redovisar utgångspunkten för den utställning som ”recenseras” eller ännu värre låter påskina en helt annan.

När vi skriver har vi många ord till vårt förfogande, och de vi väljer bär valörer, klang, ibland neutrala, ibland positiva och ibland föraktfulla. För retoriken är en konst som ofta missbrukas. Föraktet är ett av dess vassaste verktyg och är en effektiv metod när vi vill illa, sabotera, trycka ner, men lättvindigt komma undan. Det har därför alltid varit maktens signum och medel genom tiderna och jag vill med bestämdhet hävda att Slöörs ”recension” är ett utmärkt skolexempel.

Jag ber därför läsaren om överseende med den långa genomgången som nu följer, men förakt är svårt att försvara sig mot, eftersom det inte inbjuder till argumentation. Rena osanningar är lättare att bevisa, men tar också utrymme.

Så låt oss alltså titta närmare på kritikerns försåtliga tillvägagångssätt och döm sen själva.

Om jag skriver: och på Omkonst fortsätter man oförtrutet sin gärning med att samla konsten kring den rena konsten utan budskap”, så tror jag att läsaren kan ana sändarens signaler (underförstått ”god gärning”, suck enkelspårigt och patetiskt samlar de ihop konsten…). Det är med de orden (markerade) hon väljer att presentera TEGEN 2 i ”recensionens” inledning och längre in i ”recensionen” blommar föraktet ut och står sig ända fram till slutet.

Men först bakgrunden till utställningen så att alla får en chans att bedöma sanningshalten i Slöörs sarkasmer om ”förutsägbarheten” i utställningsidén som inte alls gick under det ”paraply” som hon längre ner i texten hävdar. Men en verklig bedömning görs förstås bäst på plats (utställningen pågår t.o.m den 12 oktober).

I utställningen presenteras öppet och redovisande på ett textblad utgångspunkten: det undersökande och associativa – icke styrda temat ”att förhålla sig till skräp” på en mycket liten yta på golvet. Följande stod att läsa:

TEGEN 2 bjöd in ett antal konstnärer från den visuella och den ljudande världen att förhålla sig till skräp. En ganska sliten konstnärlig strategi och estetik visserligen: att göra konst av skräp och låga material. Så egentligen är det inget nytt alls.

Men kanske det skett en förskjutning, på grund av de alarmerande rapporterna om jordens nerskräpning, växande sopberg, avfalls-hanteringsproblematik o.s.v. Så vi ville helt enkelt undersöka saken, ganska förutsättningslöst. För kanske den romantiska synen på skräp och avfall som konstnärligt förvandlingsbara ”smittats” av debatten, när vi nu med stor sannolikhet går mot en undergång, av sinande resurser, giftutsläpp, och sopberg på export. Ett faktum som även de mest seriösa miljöforskare idag torrt konstaterar.

Och nu stående och gående runt i materialet ser vi att det blev en slags resa med start förslagsvis i Magnus Bärtås hög av plastfickor: En resa med ett slut. Ja, det låter onekligen hotfullt och med slutet förslagsvis i ”demonutdrivningen” i det inre rummet, där demonen långsamt blir en smitta vi inte kan bli av med. Hoppfullt? Knappast. Men man kan ju alltid välja en annan ordning.För oss var det också en både spännande och skrämmande upptäckt att i det här sammanhanget inse hur fort också idéer förvandlas till skräp, något som också blir belyst i utställningen.

Så man kan säga att det är i mötet mellan verken något händer, deras pågående samtal, där också ljuden tränger in, med ytterligare en sinnlig retning som fräter på vår vardag. Avfall vi måste hantera. Var så goda!

OBS! De tjocka markeringarna har gjorts i efterhand för att understryka att bakgrundsidén inte alls är i överensstämmelse med Slöörs presentation av ett ”paraply” (sammanhängande tema) om: ” jordens ändliga resurser, och klimathotet”. Alltså är det uppenbart för alla att det varken fanns någon styrande idé i inbjudan till konstnärerna, annat än ”att förhålla sig till skräp” som i princip kan vara vad som helst. Och inte heller uttalat gestaltat i det oförutsägbara resultatet. Eftersom det stod helt fritt till konstnären att definiera ”sitt skräp” och att tänja begreppen och oss betraktare att se och avläsa. Det var ju det som var själva den undersökande idén och som en kritiker bör förhålla sig till. En med andra ord helt motsatt utgångspunkt än den programmatiska beställningskonst, ”behjärtansvärt och förutbestämt… ”med bruksanvisning” som Slöör vill påstå varit rådande. Och om hon menar att själva utställningen är ”förutsägbar” och ”behjärtansvärd” så får hon faktiskt bevisa det genom att förhålla sig till åtminstone några av de 15 verken, och inte bara till dåligt lästa texter, för av det faller hela hennes resonemang.
Att det finns en associativ koppling till dagens överhängande miljöproblematik är varken långsökt eller fel att beröra, men är på intet sätt huvudämnet. Och om så vore, degraderar det inte konsten per definition.
Vi har under utställningen haft flera besökare som är engagerade i mer än konst, det är bra. Då kan man föra ett samtal kring konst som språk och kommunikation. Att det blivit ett tabu att få nya grupper att möta konst är däremot alarmerande. Lugn, vi behöver inte hamna i 70-talet för det! Det är en fråga om demokrati. Den gamla borgerliga exklusiva konstsynen har beklämmande nog svalts med hull och hår. Och ifrågasätter man den så ska man drivas ut i kylan. Hallå Hallå var förs det överhuvudtaget en diskussion om detta?! Det händer ju i alla fall någon enstaka gång i litteraturen. Nog är det talande att vi inte har någon Åsa Linderborg i konstvärlden. Denna dödande finhet.

Mot bakgrund av Slöörs långa besök i galleriet är det häpnadsväckande att hon gör en så grov felläsning. Den ”resa” och relation/samtal som uppstår mellan verken förhåller hon sig inte alls till. Hennes utgångspunkt är kort och gott: ”… Ja, ni kan själva figurera ut resten av innehållet” – som om det är ren skit som inte behöver någon närmare presentation. När det är just innehållet (och formen) i de enskilda verken som inte alls går att ”figurera ut” och som gör den här utställningen överraskande på flera sätt. För Slöör kan väl knappast påstå att ett musikdramatiskt verk som bygger på ett tal av Bosse Ringholm som framförs av skådespelare är ett exempel på ”jordens ändliga resurser och klimathot”, när Mats Lindström tagit sin utgångspunkt i idéerna, folkhemmets gamla avlagda, som idag förpassats till skräphögen och på så sätt tänjt gränserna för ”skräp”. Eller Karin Mamma Anderssons ”abstrakta målning” som blev en tillfällig palett, som sen blev en ”älskad tavla”. Och varken verk av Magnus Bärtås, Dascha Esselius, Kerstin Hansson, SIMKA, Victor Hugo Mondragon Franco, Hakan Akcura, Hanna Hartman, Jockum Nordström, Lise-Lotte Norelius (ljud), Sten-Olof Hellström (ljud), Daniel Carlsson (ljud), Gunilla Wiel-Svensson, eller Mathias Josefssons ljudverk har några ”pekfingriga” samband med ”jordens ändliga resurser och klimathotet” och majoriteten inga direkta samband alls. Mathias Josefssons, som för övrigt är 4-årsstudent på Konsthögskolan deltar med ett känsligt och mycket uppskattat ljudverk som med endast en luddig hänvisning till hans egen text avfärdas. Saknar Sussanne Slöör allt omdöme?

Totalt kan man säga att det finns 4 verk av 15 som direkt anspelar på ”jordens ändliga resurser”. Ett faktum som Slöör förtiger helt; är det för att det inte passar in i hennes påstående om ”förutsägbart”? Eller att det ”med kraft slås in öppna dörrar”, när utställningen utgörs av en lågmäld sammanställning, där verken inbördes kommunicerar med varandra utifrån helt olika utgångspunkter. Om detta talar hon inte heller.

Till och med den medvetet valda blandningen av konstnärer med så olika media och bakgrund är ju rätt intressant i sig. Kan inte det vara värt en notering, en gnutta nyfikenhet?

Varför far Susanne Slöör med osanningar?

Endast med hänvisning till sin högst privata irritation över konstnärernas personliga texter som hon avfärdar som ”bruksanvisningar” avstår hon från att gå in i verken, som hon på grund av några textrader förpassar till konceptkonsten, trots att varje medelmåttig konstkännare vet att varken Jockum Nordström eller Karin Mamma Andersson är konceptkonstnärer, ja inte ens majoriteten av konstnärerna i utställningen. Och karaktären på deras korta personligt formulerade texter inte heller: tankar, reflektioner med stor variation; roliga, poetiska, fantasieggande, tankeväckande, ja allt annat än några förutsägbara ”programförklaringar”, som ”skrivs på näsan”. Texter som bl.a ger oss intressanta inblickar i den mexikanska kulturens chokladritualer och machosymboler. Att en fotboll är gjord av mexikansk choklad, är det oväsentligt för upplevelsen och förståelsen av verket? Och på vilket sätt är det förutsägbart?

Slöör tycks inte förstå att konsten idag är global och blandas upp av flera kulturer. Framtidens ”svenska konst” kommer därför bestå av en kulturell smältdegel av nya innehåll och material, och med nya och främmande konnotationer som vi behöver verktyg för att tolka. Därför blir en idé- och textfobi som Slöörs rena återvändsgränden. ”Att bara se” är visserligen en vacker utopi men har aldrig existerat. Seendet är alltid ”smittat”, aldrig ”oskyldigt” eller ”rent”. Ja, även postmodernismen bar något gott med sig som kan vara bra att plocka fram, när vi nu ystert och pånyttfödda eller senila rusar in i nya bländande konstfester, glömska på det som alldeles nyss var rådande bibel.

Klokt nog låter hon verken inte heller bli belysta, för då skulle det bli uppenbart för varje läsare att hennes utdömande av hela utställningen som ”förutsägbar” kommer på skam. Av 15 verk försöker hon halvhjärtat på slutet lyfta fram ett enda(!), med samma konsekvent föraktfulla ton; en nallebjörn hon blir tacksam över att tycka sig sett förut och som därför blir utmärkt att lyfta fram som en illustration till sina förutfattade meningar.

Och vad vet Slöör om TEGEN 2:s besökare? Ett ämne hon också fördomsfullt och föraktfullt spekulerar i fast hon bara satt sin fot där tre gånger. Jo, den består av en i konstvärlden rätt sällsynt mix som vi faktiskt är väldigt glada över. Men Slöör tar raljerande för givet att man ” söker sig till TEGEN 2 för att få sin egen sunda inställning bekräftad”, som om det i så fall inte gällde hela konstbranschen! Vi får i alla fall besök från flera av våra mer invandrartäta förorter, bland annat skolbesök. Bland dem fanns det många som inte visste vad en golfpegg var, men upptäckte något nytt i utställningen! (Jockum Nordström, skulptur och text) som Slöör lika svepande avfärdar som allt annat. Vi har också fått flera besök från människor som väntar på uppehållstillstånd, en problematik som uttrycks i ett verk som Slöör avfärdar med att den ”inte bär den berättelse som ivrigt förfäktas i programförklaringen”. Fast verkets upphovsman, Hakan Akcura haft all anledning att som turkisk invandrare känna av den strukturella rasismen i det svenska samhället, tillsammans med kunskapen om dess ännu mörkare förflutna, som han beskriver i sin engagerande text, (obs! Slöörs förringande ordval i ”recensionen” är förstås: ”ivrigt förfäktar”). Och som i verket gestaltas, om man bara är beredd att sänka sig ner mot golvet och titta på verkets delar och inte fastna med blicken på ”sina egna oborstade skor” som Slöör däremot lägger märke till. Så förklara gärna för mig på vilket sätt det ämnet var förutsägbart i sammanhanget?

Varför detta förakt? Susanne Slöör som utger sig för att vara en seriös kritiker. Varför vill hon missförstå konstnärernas reflektioner? Vad är det för ett texthat som uttrycks när konstnären / kritikern, i det här fallet målaren Susanne Slöör, som senast ställde ut i Stockholm på galleri Helle Knudsen, själv tagit på sig ett textbaserat uppdrag om konst, men vill att alla andra konstnärer som inte följer hennes linje till punkt och pricka ska låta konsten tysta mun medan hon själv lägger ut digital spaltmeter efter spaltmeter av konsttext!? Fast övrig text i samband med konst reflexmässigt avfärdas som ”programförklaringar”, ”proklamationer” och ”ståndpunkter”. Och titlar skrivna på ett golv blir ”tragikomiskt ömkliga”.

Ja, inte är det konstigt att Slöör har stora problem med samtidskonsten.Precis som varje teaterbesökare kan avstå från programbladet i foajén och då troligen missar att pjäsen bygger på bearbetat material från gamla sjukjournaler, på samma sätt kan varje konstbesökare hoppa över det skrivna, med risk för att missa att den bruna skulpturen på golvet är gjord av choklad. Dessutom, förhands/sidoinformation är inte alltid textbaserad i stunden; det är allt du redan vet, din samlade kunskap när du står framför ett verk. Och ju välkändare ett konstnärskap ju mer finns samlat i ditt huvud av tidigare inhämtad information och upplevelser. Ska vi med andra ord inte gå och se den utställning som Slöör recenserat av omsorg om vårt ”rena seende”? Nej, det menar hon förstås inte. Inte heller kan hon väl mena att galleristerna inte tror på konsten när de lägger ut sina fina recensioner i fönstren? Eller vad ska vi tro?

Nej, är man så överkänslig, så får man helt enkelt gå med skygglappar eller lobba för ”burka” på världens konstmuseer, konsthallar och gallerier som innehåller text.

Ibland kan ju dessutom en text ladda ur den förhandsinformation/förutfattade meningen som finns. Alla förutfattade meningar är därför också förhandsinformation. Det var nog den Slöör skulle lämnat hemma innan hon kom till TEGEN 2!

Det är sorgligt att ett annars så sympatiskt (obs! jag skriver inte ”behjärtansvärt” i sarkastisk anda a` la Slöör) konstnärsinitiativ som Omkonst lånar sig till rena påhopp. För någon recension kan ingen ens med den bästa vilja i världen påstå att hon gjort.

Jag har inte fått uppfattningen att Leif Mattson, nyligen tillträdd ansvarig för SAK, Sveriges Allmänna Konstförening delar sin medarbetares konstsyn, för om så vore är det illavarslande i det svenska konstlivets allt starkare maktkoncentration.

Omkonsts egen självbild

God “netikett” gäller

(hämtat från hemsidan http://www.omkonst.com)

”vi publicerar texter som respektfullt uttrycker uppmuntran, intresse, hövlighet samt innehåller väl övervägd och vårdad kritik i form av signerade krönikor”

Tror verkligen Slöör att läsaren upplever Slöörs ”recension” som ”respektfullt uppmuntrande”, visade ”intresse”, och ”hövlighet”, eller innehöll ”väl övervägd och vårdad kritik”. Jo, ett rätt. Den var ”signerad”!!

Varför ha en sådan programförklaring när man själv bryter mot hela ”netiketten”?

PS Egentligen kan man undra varför man överhuvudtaget ska spilla ord på en så illvillig ”recension”. Varför inte bara lägga den i den virtuella papperskorgen? Det mesta är ju ändå bara gallimatias. Men om rena lögner/påhitt får stå oemotsagda sköter jag inte mitt uppdrag gentemot de deltagande konstnärerna och konstpubliken. Dessutom kan någon annan råka illa ut nästa gång. Och förhoppningsvis kan alla lära sig: inte att bli okritiska, eller ens ”vårdat hövliga” men att visa en liten gnutta öppet sinne.

Gunilla Sköld Feiler

För TEGEN 2

Curator för En hög på golvet

En mindre (Svenskt dilemma: Steril eller inte)
Från vernissagen och “På Stan”

This entry was posted in art by omosis. Bookmark the permalink.

About omosis

Selected exhibitions, activities: 2013 Artist presentation: "Being in Sweden, being an immigrant, being an artist", Adaevi, Museum of the Princes' Islands, İstanbul, Turkey "Yersiz: Kader Birliği", Mardin, Kızıltepe, Turkey “Ja jag vill leva jag vill dö”, Tegen 2, Stockholm "Vilken tur! Himlen omfamnar oss!" / "What luck! The sky embraces us!" / "Ne şans! Gökyüzü hepimizi sarıyor!" Photography Exhibition, Ideas and Innovation Fair, Stockholm "Milat" Exhibition for Hrant, Getronagan Lisesi'nden Yetişenler Derneği, Harbiye / Rumeli Han C blok 6.Kat - Beyoğlu, İstanbul 2012 Migration Connections Project 2012 Exhibition, Museum of the Princes' Islands, İstanbul, Turkey Edinburgh Middle Eastern Film Festival, Filmhouse, Edinburgh, Scotland, UK Artist Talking and Screening, Agent Ria, Still Gallery, Edinburgh, Scotland, UK 2011 Ars retorica, Hall the university library of Paris 8 – Saint Denis, France The Exhibition on the 20th Anniversary of the Human Rights Foundation of Turkey: Where Fire Has Struck, DEPO Istanbul, Turkey 2010 PAI 2010-2011 in Thebes, Conference Center of Thebes, Greece International Media Arts Festival Videfesta’10: Archive Fever, Goethe Institute, Ankara, Turkey Temps D'Images Portugal 2010 Festival Film Award for Films on Art section "From childhood to police station" Exhibition, Free Expantion Platform, Istanbul, Turkey HEP Iran screening, Sazmanab Project, Tehran, Iran AthensArt 2010 contemporary art exhibition, Athens, Greece PAI 2010 contemporary art exhibition, Samothrace, Greece "Thistles of Sazak" screening and exhibition, 7th Karaburun Festival, Izmir, Turkey Distance Festival, London, UK "Artist Cinema", Art Beijing, China Over trubled water, Tegen 2, Stockholm, Sweden Ankara International Film Festival, "Video: Spaces of Memory", Ankara, Turkey Direct Channell, Canakkale' Turkey !F Istanbul Film Festival 2010 online program: See it yourself (This village)' Istanbul, Turkey HEP Screening, AFA Beijing, China Tornavideo, Tamirhane, Ankara, Turkey 2009 “Projected Visions: 35 years of Turkish video art” exhibition Meeting Europe - Istanbul, Wacken Exhibition Centre, Strasbourg, France HEP (Human Emotion Project) Screening, AFA @ Portuguese Bookshop Gallery, Macau, China co-exhibition "Dirty Story", BM Suma, Istanbul, Turkey HEP (Human Emotion Project) Screening, Caldas-da-Rainha, Portugal HEP Screening, Berlin, Germany "Thistles of Sazak", art performance, Karaburun, Izmir, Turkey "Istanbul-Off-Spaces" co-exhibition, Kunstraum Kreuzberg/Bethanien, Berlin, Germany co-exhibition "Interzone:Nation", Gallery Galzenica, Zagreb, Croatia HEP Screening, LaSala in Cigunuela, Spain HEP screening, Melbourne, Australia "Varning för klämrisk", Solo Exhibition, Tegen 2, Stockholm, Sweden to Ankara International Film Festival, Ankara, Turkey 2008 1st Int. Roaming Biennial of Tehran, Berlin, Germany "Hög på Golvet" group exhibition at Tegen 2, Stockholm, Sweden 1st Int. Roaming Biennial of Tehran, Istanbul, Turkey International Mail Art Project 2008, Conceptual Continuity Supermarket 2008 Art Fair with Tegen 2, Stockholm, Sweden 2007 "Fear of god" co-exhibition, Hafriyat Karakoy, Istanbul, Turkey "Bodrum Film Festival", Bodrum, Mugla, Turkey "Jag, min husses hund" group exhibition, Tegen 2, Stockholm, Sweden "Nightcomers" project in the 10th Biennial of Istanbul, Istanbul, Turkey Scope NYC [PAM], Scope Art Fair, Lincoln Center, New York, USA 2006 co-exhibition "Labyrint" in Botkyrka Konsthall, Stockholm, Sweden Artist's "Sann dialog" ("Real dialogue") contemporary art activity has been started. Stockholm, Sweden Artist sent his videoperformance named as "Öppet brev till Migrationsverket" to Migrationsverket ("Open letter to Sweden Migration Board") 51', Stockholm, Sweden 2004 Artist given his art-object named as "För uppehållsstillstånd" to Migrationsverket ("For residence permission"), Istanbul, Turkey co-exhibition "Bridge from east to west", BBK Karlsruhe, Germany 2003 co-exhibition of AIAP "Hal/iç" with work name the "Difficult sleep". Kadir Has University, Istanbul, Turkey 2002 co-exhibition "Arts Plastiques" in METU Spring Festival at METU Congre Center, Ankara, Turkey co-exhibition "A travel into life" at Kargart, Istanbul, Turkey 2001 "Sometimes when I'm high, I watch TV", video performance screening, Dulcinea, Istanbul, Turkey Artist's "Solitudo" contemporary art activity has been started. A solo contemporary art exhibition with 210 participants: I want my mirrors. Dulcinea Istanbul, Turkey 2000 co-exhibition "Veritas Omnia Vincit", Istanbul, Turkey Artist's "I want my mirrors" contemporary art activity has been started, Istanbul, Turkey 1999 "2th Interbalcanic Symposium of Visual Arts" and co-exhibition, Samotrache/Greece 1998 "...self", solo exhibition. Dulcinea, Istanbul, Turkey co-exhibition "The Other", Istanbul, Turkey 1996 "Citypaintings", solo exhibition. Habitat II/NGO Forum '96 art activities, Istanbul, Turkey Publication of book of poems: "Limpin Bird" (Aksak Kus) (168 page, 81 poem, 81 picture), Istanbul, Turkey 1995 Fourth Biennial of Istanbul, Istanbul, Turkey co-exhibition "Young Activity/Borders and Beyong", Istanbul, Turkey 1991 Short film maker and director, ("Everything is as it is", 24', 16 mm. Included in TRT's "Young Cinematographers" programme), Istanbul, Turkey

Bir Cevap Yazın

Aşağıya bilgilerinizi girin veya oturum açmak için bir simgeye tıklayın:

WordPress.com Logosu

WordPress.com hesabınızı kullanarak yorum yapıyorsunuz. Log Out / Değiştir )

Twitter resmi

Twitter hesabınızı kullanarak yorum yapıyorsunuz. Log Out / Değiştir )

Facebook fotoğrafı

Facebook hesabınızı kullanarak yorum yapıyorsunuz. Log Out / Değiştir )

Google+ fotoğrafı

Google+ hesabınızı kullanarak yorum yapıyorsunuz. Log Out / Değiştir )

Connecting to %s